Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Daniels hundrafemtiotredje misslyckande.

Det slutade där det började, inte riktigt än.

Du ville bara sova, på min soffa klockan sex söndag morgon. Jag hade väl gett dig det du ville ha och lite till, en bok jag inte läst ur bokhyllan, ett glas vatten för att verka snäll, som om jag skulle bry mig om din fylltorra käft.
Jag ville ju bara knulla dej, kanske ville jag bara att du skulle flytta dej från soffan till min säng, egentligen ville jag inte knulla dej, eller, ville jag det, ville jag förstöra mej själv ännu mer. Jag minns inte. Men du vaknade och tog din bok och gick hem och jag hann skriva ett meddelande på ett apotekskvitto och lägga i din väska. Ring om du vill fika någon gång, eller ta en öl 0735131573 / D. Och du ringde inte, som om jag trodde du skulle göra det. Men det var ingen desperation som lös igenom, jag tyckte du var något speciellt, precis så som alla andra tyckte. Och det tog ett tag och jag blev mindre och mindre intresserad, inte bara utav dej, utan av allting, utom av mej själv, där växte hatet. Och när det höll på att bli för mycket dök du upp igen, som från ingenstans, som man brukar säga för att fylla ut texten med onödigheter. Men du dök ju upp och du hade inte ringt, men det pratade vi inte om, men du föreslog en öl och vi bestämde en dag, möttes vid statyn på torget och du var ny i stan, jag väl bevandrad bland krogarna. Och du var vacker där på torget, dit jag kom först, du tio minuter för sent, du visste att jag skulle vänta på dej. Ribban var satt redan den där morgonen hos mejnär jag var så jävla tråkig och du var så jävla full att du inte kunde hålla dig vaken. Men det blev en bra kväll, berättade du sen. Jag vet inte, jag hade redan min bild av dej klar. Jag visade dej ställena jag brukade gå till, ställena dit jag tagit olika tjejer, olika tjejer som alla var sämre än dej, iallafall just då. Skitsamma. Vi gick och fikade bara ett par dagar efter, du var sarkastisk och otrevlig och snygg som fan och jag kände att jag inte dög men jag brydde mej inte om det just då. Och efter en vecka hade du varit hos mej igen, fått lagad mat och öl och inte somnat, tittat på film och suttit nära i soffan som när man var tonåring när hjärtat slog så jävla hårt, men det slog inte så jävla hårt, det slog lagom och jag kände mej trygg, och inte förälskad, bara kände att fan, det blir bra, det ordnar sej. Och jag ville läsa dina texter, eller, komma åt din fitta genom att berömma dina texter, och jag fick läsa och jag gillade, på riktigt, inte på det sättet som jag berömt olika brudars skivsamlingar eller hårpermanent för få krypa till, eller för att misslyckas. Jag gillade din skit och du gillade min, det betydde ungefär att jag jag gillade dej och du gillade min skit.
Och jag gillade dej mer och mer i takt med att jag inbillade mej att du gillade mej mer och mer, i vanlig ordning. Och vi umgicks mer och mer, du knullade med andra killar och berättade det med glädje, men tillade att ett knull betyder ingenting, det är bara på skoj och jag äcklades av dej. Samtidigt betydde det ingenting för jag litade på dej när du sa att det inte är så man träffar kärlken, och fan, jag trodde att du menade att.. ja, du fattar vad jag trodde. Och jag blev för full på den enda festen du skulle komma att bjuda mej på, betedde mej som en idiot och mådde skit i några dagar, trodde du hade övergett mej, började vänja mej vid tanken när du dök upp igen, \"din jävla minialkis, din jävla bukowski-wannabee, sitter du hemma och lyssnar på Nick Cave eller nåt och tycker synd om dej själv nu eller..\" Och jag gillade att du behandlade mej som skit för du tyckte om mej, du hade ju börjat ringa, börjat vilja ses ofta och länge. Och så åkte du hem för att fira kristen högtid med din högadliga familj och vi pratade inte på några dagar, jag saknade dej, du sa att du saknade mej, precis innan du berättade att den där killen du knullat med nåra veckor tidigare hade ringt och att du var helt upprymd, att du verkligen tyckte om honom, så sa du att du saknade mej. Du ville ha förslag på hur du skulle agera för att få honom, jag sa att du inte behöver göra någonting, att du redan har fått honom, och att jag är helt fel person att fråga när det gäller såna saker.
Jag visste ju ingenting om kärlek. Inte då, inte nu. Det enda jag visste var att det blir svårare, så mycket svårare för varje misslyckande.





Prosa (Novell) av Sten Hansi
Läst 712 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-12-21 13:38



Bookmark and Share


    wilja
gud. jag är lite omskakad över hur bra du är.

inget slingrande, rakt på och det träffar helt rätt.
vissa partier känner jag igen mig i, fastän jag nog helst varit utan,
men det lyfter texten ordentligt.
2006-12-21

  Stefan Ek
det här är så jävla tungt så du anar inte, eller jo det är klart du gör det. men för mig. igenkännande svår romantik. huvvaligen.
2006-12-21
  > Nästa text
< Föregående

Sten Hansi
Sten Hansi