Hennes namn var Jenny. Hon stammade för att hon var hänförd av livet. Ingen förmådde förstå henne då alla gick igenom sina egna monologer. I stadens melankoli är det lätt att bli upphittad efter ens blick. Ingen hittade Jenny. Hennes blick uttryckte inget vemod, hon var lycklig. Hon var inte förstådd, men inte heller missförståd. Jenny fick aldrig ångra sina ord.