Ni var ni, och jag lät det förbli så
Jag var jag, men jag vet inte om det stämde riktigt

Jag frågade mig själv
varför varför varför jag tänkte så fel
men det är svårt att hitta svaret själv
Jag vågade aldrig ställa er frågan
får väl skylla mig själv

Jag började hitta på olika ursäkter
för att slippa röra vid ert liv
Det kändes så fel att vara där,
där mitt i all er glädje och livslust
man skulle kalla mig missanpassad

Ni pratade, men jag kunde inte riktigt lyssna
era ord forsade förbi mig
hur mycket jag än ville fånga dom, så försvann dom bara
förbi mig
Jag sa också saker ibland
vet inte om ni inte ville lyssna eller om ni inte förstod
men jag fick aldrig riktigt någon respons
det gick jämt ut, eller hur?

I alla ord gömmer jag mig
försöker kanske gömma mig för livet
knuffa undan det, inbilla mig att det är bättre
någon annanstans
Försöker koncentrera mig på att ha kontrollen
inte överlåta den till någon annan
det är nära nu

Det spelar ingen roll hur många vener som skärs upp
eller hur många stenar som skrapas mot huden
Känslan av ångest och missförståelse finns alltid kvar,
den är inte lika feg som jag
den gömmer sig inte. aldrig.