Det går många tåg från min station och jag har biljetter till dem alla. Hela världen ligger utbredd likt en solfjäder i min hand och lovar i grälla färger. Själv sitter jag fast i tågstationens limbo och räds den tvingande möjligheten. Allt man kan, det ska man. Fullfölj din potential! Du som ändå har alla dörrar öppna, ska du inte...? En efter en kliver resenärerna ombord, svär över sina koffertar och ropar till varandra med glada röster allteftersom tågen ångar ut från stationen. Snart sitter jag ensam på perrongen och ser mossan växa sig stark på min bänk. Emellanåt far expresstågen förbi fullastade med människor på väg. Passagerarnas ansikten suddas ut av farten men jag inbillar mig att de ler. Dagarna går, blir till veckor och månader, och ett tunt pollenlager klär världen i en slöja av dammigt guld. Klotrunda spindlar bygger bo i springor och skrevor. Ogräset spränger sig genom stenläggningen. En snigel stretar, en centimeter i taget, över syllarna mot en hägrande gräsplätt några meter bort. Trots sin fysiska begränsning är han fri i de små perspektiven.
Jag sparkar av mig sandalerna och lutar mig mot stationshusets grova trävägg. Det är ljuvligt solvarmt, tyst och rofyllt. Inget händer omkring mig, världen är svept i sömnig händelselöshet, men inom mig vaknar livet. Från någonstans i mitt innersta sipprar en bäck av tankar långsamt fram, en oväntad källa till äventyr mitt i händelselösheten. Kanske har den uppstått nyligen, kanske har den alltid funnits där. Allt jag vet är att jag inte kunnat höra den förrän just idag. Somliga tankar är vemodiga, det är så mycket jag ångrar. Jag återupplever den bittra smaken av varje förlust, tyngden av alla hemligheter . Men det finns också ljusa tankar, och många dagar ler jag för mig själv där på min bänk. Tiden betraktar mig, och i ljuset av hennes blick ordnar mina tankar gradvis upp sig. De bittert blanka låter sig trädas på en tråd och fästas kring min hals. Där vilar de bredvid de glädjespretiga och sorgmatta. Halsbandet ligger tungt an mot mina skuldror men det är en angenäm tyngd. Tyngden av något uppklarat. Jag har kammat igenom mina tankeknutor.
Så en dag stannar ett tåg med ett tjut vid perrongen och ut väller resenärer i regnbågens alla färger. De pratar i munnen på varandra om platser jag inte varit på, människor jag inte känner och språk jag inte talar. Jag lyfter huvudet och ler mot dem, men de tar ingen notis om mig och för ett ögonblick fylls jag av harm. Men det är bara för ett ögonblick. För jag har suttit här och sett tiden släntra förbi med sitt gräshår, i en klänning av damm och spindelväv och med ögon av vandrande solstrålar. Nog är det därför jag inte syns, jag är höljd i tidens tecken. När den sista av dem lämnat perrongen känner jag något litet kittla min kind. Jag stryker bort det med min hand och ler över att finna en lätt tilltufsad härva spindelsilke klibbande vid mina fingrar. Jag inser hur länge jag nu suttit här med tårna begravda i det lena gruset och lyssnat. Hört hur vindens susande, spindelns krypande och mossans knakande gift sig till en symfoni av liv. Och som ett taktfast baskomp har jag hört mitt hjärtas långsamma, rofyllda, slag. Det har sjungit för mig, en enkel melodi, om och om igen; ta dig tid, du har all tid i världen, all tid i världen, all tid i världen.