försiktigt vänder jag blad, så du inte märker att jag går
du som aldrig skulle släppa taget
jag som inte någonsin skulle svika
jag tassar tyst bort mot min mörka horisont

upptäcker du mig innan jag hinner halvvägs
fryser jag stelnad mitt i en rörelse
ropar du mitt namn när du inser sveket
men förstår tomheten bättre än mig

handen mot glasets kalla yta
huvudet sänkt och ser inte upp
känner efter men känner ingenting
det är alltid jag som säger det första farvälet