Vi ligger på golvet mittemot varandra.


Som två trötta parenteser ligger vi där.


Mellan oss finns ingenting och allt.







Någonstans där utifrån kan jag höra
de taktfasta hammarslagen.
Bygget av muren måste fortgå
dag och natt.

Jag trodde att den revs när jag var liten men
jag hade fel.

Jag hade jävligt fel.


Numera slingrar den sig som en orm
runt hela Europa och
allt överflödigt material slängs direkt på välfärdsberget.




Vi är två frågetecken i en värld av punktprotokoll.
Vi är två parenteser som paragrafryttarna har mejat ner.

Vi är totalt överflödiga i den här världen.
Vi är tegelstenarna som inte passade in i muren.




Allt vi har är oss själva
så därför tar vi tag i varann
vi fattar ett hårt tag om varandra och kastar oss
med huvudet före
rakt in i välfärdsberget.



Vill få det att välta
Vill få det att spilla över lite grann.



Men vad hjälper det att
Vi stångar oss blodiga?
Vi tröttar ju bara ut oss

Och någonstans kan jag höra en röst som viskar:
Varför streta emot?
Varför slåss när du kan ha det bra?

Och jag svarar:
Vad är livet om inte att vilja?
Vad är livet om inte att spotta ut guldskeden
och äta med händerna?




Dom vill också.
Dom vill ta ifrån oss ingenting.
Dom vill fylla det med ord och meningslös underhållning.
Dom förstår inte att ingenting är vårt barn.
Dom förstår inte att ingenting är allting för oss.




Vi är bitarna som dom försöker pussla ihop med dom andra.
Vi är två frågetecken som dom försöker räta ut till utropstecken.




Men vi vägrar att passa in.
Vi vägrar att lämna över våra kroppar till sträckbänken.

Vi kanske är
skeva
fula
dumma
ensamma
hjälplösa
men mer än så kan ingen bli.

Mer än så kan fan i mig ingen bli.



Så vi fortsätter att slänga våra trötta kroppar
ända tills vi utmattade sjunker ihop
med våra ryggar mot välfärdsberget.

Jag lägger mig ner
vilar huvudet mot din bröstkorg och
någonstans där inne hör jag ett hjärta slå
först är det bara ett svagt pickande
men långsamt växer det sig starkare
jag tror det vill ut ur buren
jag tror det är alldeles för tungt för din späda kropp.

Om jag lyssnar riktigt noga nu
kan jag inte bara höra ditt hjärta utan även
tusentals andras
alla har sin egen speciella rytm
rytmer som skiljer sig från dom taktfasta hammarslagen
rytmer man kan dansa
och inte bara marschera till.


Du ber mig att berätta en saga och jag
hittar på sagan samtidigt som jag berättar den.

Det är sagan om pojken som alltid sjöng.



***



Det var en gång en pojke som alltid sjöng. Han gick runt i världen och sjöng sina sånger men ingen förstod vad det var han sjöng för han sjöng på ett språk som alla hade glömt för länge sen. Ändå blev folk glada av att höra hans sång, de slutade arbeta och började sjunga med. Men så en dag var det en farbror som frågade vad hans sånger handlade om egentligen. Pojken tänkte länge och väl innan han svarade:
”De handlar om ingenting.”
”Ingenting?!” Utbrast mannen som hade frågat. ”Men någonting måste de väl ändå handla om?”
”Jo det är klart”, svarade pojken. ”De handlar om allting.”
”Nu förstår jag inte alls” sa mannen och kliade sig i huvudet ”Förklara för mig hur en sång kan handla om både allt och inget.”
”Jo, du förstår, de handlar om att ingenting göra. Men att samtidigt göra allt i tankarna. De handlar om att sitta still och bara drömma.”
”Vet hut pojke!” skrek mannen då ”Har du inte fått lära dig i skolan att den som inget gör bara är en svulst på samhällskroppen? Till skillnad från de som producerar saker, de som offrar sitt liv för sitt land. Dessa ädla människor är det fundament på vilket staten vilar.”

När pojken hörde dessa hårda ord började han gråta. Ty han trodde att också detta att göra ingenting på något sätt kunde ha betydelse.

Numera sitter pojken inlåst på ett sinnessjukhus för att han trodde på något som alla sedan länge visste var fel.



***



”Du får inte sluta där” viskar du.
”Jag vill inte att berättelsen ska sluta så.”
Jag är på väg att svara:
”Dom verkliga sagorna slutar inte alltid lyckligt.”
Men istället reser jag mig och säger:
”Kom.”
Vi trevar oss fram längsmed muren
tills jag finner det jag söker;

En spricka,

ett hål.

Jag säger till dig att titta genom hålet.



”Ser du Ökenstaden?” frågar jag efter en stund.

”Ja” svarar du ”Jag ser, men hur ska vi ta oss dit?”


Jag vet inte.
Jag vet inte men kanske om vi blundar riktigt hårt
Kanske kan vi då se färgerna dom har försökt utplåna.


Ta min hand älskling
vi är på väg mot Ökenstaden.