I den kalla vindens tjut
regnar det dräpta tårar ur mig.

Alla blöta ögonfransar
lossnar
och dalar långsamt ner
likt löv
en gråmulen höstdag.

Och i den falska kärlekens koppel
stramas lufttillförseln åt
för att kväva sista hoppet
min längtan
om en framtid
emellan oss
som vi båda kan dela.


I det tunga ögonlocket hud
vilar det minnen mot min kind.

Alla ljusa förhoppningar
mörknar
och sugs i huden in
likt stjärnor
i dystermörka höstmoln.

Och i den förlorade balansen grepp
tappas ögonblick bort
när ögonlocken sakta glider igen
över pupillen
som brinner upp
av digbrist
när synfältet sakta slocknar.


I det brustna hjärtats borg
finns det frysta blodet fångat.

Alla låsta klaffar
rostar
och bryts obönhörligt ner
likt järnsmide
i komposthögens höstfrost.

Och i det magra ansiktets längtan
faller läpparna sakta isär
för att sluta hojta
orka skrika
mer på dig,
för inom mig
finns du alltid här.

I den kalla vindens tjut.