I en värld fylld utav sten hittar du ibland en spricka fylld utav känsla, sårbarhet och passion. Det var i en utav dessa öppningar som jag fann han.
Nu sitter jag i ett mörkt rum fyllt utav krossade drömmar och glömda känslor. Tänker tillbaks till dagen då vi två blev ett. Det var på den tiden då jag fortfarande sades ha glimten kvar i ögat. Du kom med dina gyllene lockar och klarblå ögon. Hur skulle jag kunnat veta då att det kunde finnas så mycket svek i dina oskyldiga ögon eller att mitt liv snart skulle ta en tvär vänding?
Redan första gången våra ögon möttes så visste jag att det skulle bli vi två. Såg dig på stan då du gick med dina vänner. Andra gången var på snabbköpet där våra vagnar krockade med varandra. När jag tillslut såg dig en tredje gång på kvällens strandparty samlade jag mod och gick fram.
Sitter nu i min ensamhet och minns, minns hur dina ögon blänkte i månljuset och hur dina läppar smakade lätt av salt.
Resten av min vistelse vid kusten var underbar. Jag levde i en bubbla uppe på ett rosa moln där allt var som i en dröm. Var morgon väntade du utanför min stuga på att jag skulle vakna och var kvälls sista kyss var lika magisk som den första. Allt gick så fort att jag knappt kunde tro att det var sant. Om det ändå hade varit så väl. Tänk om jag sluppit träffa dig...
Hoppas du vet att jag haft flera sömnlösa nätter då jag legat och vridit och vänt mig i sängen. Alla dessa dagar fyllda utav ånger och förtvivlan över hur jag kunde vara så blåögd. Önskar du visste hur jag haft det. Att du också ska få känna hur det är att få sitt hjärta utslitet så hänsynslöst. Hur det känns när man tror att man aldrig mer kommer att kunna älska någon.
Mina ögon fylls fortfarande av tårar då jag tänker på den där dagen då du tog farväl. Det var på centralen. Du sa ”tack för en underbar sommar men vi vet båda att jag har ett annat liv där hemma som väntar på mig” Det var då jag förstod. Allt hade bara varit en lek för dig. En sommarflört, lika tillfällig som en regnskur. Men jag ville ju ha mer!
En tår sipprade fram från mina ögon som nu var fyllda av hat och smärta. När du sedan stigit på tåget tog jag min cykel, minns fortfarande inte hur men tillslut nådde jag havet med sina lugnande vågor. Väl framme skrek jag tills det inte fanns minsta lilla syre kvar i mina lungor. Sedan föll jag ner på knä och började gråta av förtvivlan. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag trodde att det skulle vara vi två förevigt? Det var jag som hade blottat min själ för dig, inte du! Det var jag som var den lilla sprickan i stenen. Du hade fått mig att öppnas. Jag hade varit sårbar inför dig så när du lämnade mig fanns det inget hopp kvar i mig. Med mörkret som kom krypandes längs strandkanten smög sig också ensamheten på mig.
När jag tänker tillbaks och minns tiden vi hade ihop så är jag inte längre lika fylld av hat och ånger. Istället är jag nästan tacksam för den tid vi fick tillsammans. Hellre ha älskat och blivit lämnad med brustet hjärta än att för evigt vandrat ensam utan att någonsin känna en känsla av du-och-jag-föralltid.