Blodröd var solen den dagen, när allting ställdes på sin spets och föll, föll åt helt fel håll. När Kheral föll skakades jorden i sina grundvalar, tillsammans med ljuden från slagfält som fick gräset att vika sig. Grått var gräset, för ock grönskan var fallen och dödad. I det sista gyllene ljuset var allting som fanns kvar en himmel och en besudlad jord. Så kom natten och med den ett barmhärtigt mörker.
De skärande skriken från sårade män och kvinnor dränkte alla ljud. Med mitt eget svärd i ett krampartat grepp stapplade jag fram bland kropparna, en vålnad som sett dödens ansikte en gång för mycket. Fästet var halt av blod och svett; mina fingrar krökte sig runt det en gång sträva lädret och jag önskade mig styrka. En ondsint, blek måne hånade mig från sin plats på det stjärnbeströdda himlavalvet, men som jag lyfte min klinga för att förbanna den varseblev jag en rörelse vid mina fötter.
En hand grep runt stöveln, en arm förband mig och kroppen på marken. Trots det grå månskenet var gräset svart av blod där hon låg. Den vita huden var fläckvis vit, brun eller svart. Hud, smuts, blod. Så mycket blod. Utmattad sjönk jag ned på knä vid hennes hand och tog den i min. Hon var kallare än vinterns issjöar, lika snövit som flingorna som täckte marken under den kalla årstiden. Jag sade inget, hade ingen ork att tala. Kvinnan, eller flickan, sade inte heller något.
I det döda gräset satt jag hand i hand med den sårade flickan och hatade världens förfall, Kherals levnad lika mycket som min egen, och kriget. Jag hade bett om död och en snabb sådan, bara för att finna mig öga mot öga med hans trolovade. När jag slöt ögonen var det blott slagets fasor som framträdde för min inre blick.

Den långa klingan målade långa, röda streck i luften, prickade för ett ögonblick himlen i min dans mot evigheten. Jag ville gråta för varje hugg som släckte ett liv, skratta för varje gång kallt stål missade mig. Döden. Alltid lika frestande och avskräckande. För evigt var länge, men levnad utan liv låg inte för mig.
Spetsen på mitt svärd tecknade nya blodsbågar allteftersom jag rörde mig genom horden av fiender, så fick det vara kvinnor eller män. Varje ögonblick var en sekund fylld av avsky och medlidande, självförakt och ringaktande. Vad jag hatade mitt fega hjärta som vägrade låta mig falla. En ny motståndare klev fram, slog ut med sitt svärd och stelnade när en mörk blomma spred sig från den sönderskurna strupen. Hans klinga missade mig med råge. Ett horn ljöd öronbedövande nära, ett ljud av svart sorg och brinnande skam. Jag dödade hornblåsaren med mina händer, kramade sönder det mjuka brosket under käkarna och betraktade hans rosslande försöka att få luft. Svärdet var glömt.
Flämtande insåg jag så att det var över. Slagfältet var just inget annat än högar av döda och döende, män, kvinnor och barn som badade i sitt eget blod. Av byn återstod bara aska, grå och fuktig av daggens pärlor.

”Ett slut. Ett slut. Ett slut.” Jag upprepade orden med trött stämma, hes efter otaliga stridsrop och nästan lika många rop av smärta. Deras smärta och min smärta. Vår smärta. En och samma plåga. Mitt mantra avstannade när flickan rörde sig igen. ”Är du död än?”
Hon mumlade något, orkeslös av blodförlust och utan tvekan så förvirrad att det var ett under att hon fick fram några ord alls. Jag strök bort det hår som klibbade fast över hennes panna och kinder. Dragen var regelbundna, sköna, men likväl utan hopp om räddning.
”Vill du dö, flicka?” frågade jag och fingrade på svärdshjaltet. Det blå lädret kom inte till sin rätt i ljuset från månen och stjärnorna, befläckat av oskulders blod. Jag lade märke till ett mörkare streck över handryggen. Det rann fortfarande varmt blod från såret.
”Hjälp mig!” viskade hon. En kraftlös snyftning följde. ”Hjälp mig hem.”
”Hem”, funderade jag högt, nästan lika borta som hon var. ”Finns inget hem. Blod och aska bjuder jag dig, dödens trolovade.”
”Snälla”, grät hon och jag såg tårar glittra på hennes kinder. De rann i fåror i smutsen, vätte det torra dammet till en ström av små lerdroppar. Så mycket blod på hennes kropp. ”Snälla, hjälp mig.”
”Allt blir bra”, viskade jag och strök henne ömt över huvudet. Det värkte i handen, i armen och axeln. Hela kroppen smärtade något så förfärligt att jag borde gråtit. Sinnlig smärta och kroppslig smärta. Att veta vad som var värst hjälpte föga. ”Jag går inte ifrån dig.”
Flickan snyftade till och lät huvudet sjunka ned i gräset. Det blev till en platt kudde av förgjort liv, ett minne av vad som en gång varit och aldrig skulle återkomma. Hennes nakna skuldror skakade av köld och gråt. Den lilla vita handen i min kramade mina fingrar.
”Snälla.” Ett enda ord, kort och fyllt av en innerlig längtan om frid.
Hon dog med gryningens första ljus som täcke. Ljuset stack mig i ögonen, tvingade min blick nedåt och mot hennes sargade kropp. Några få trasor låg klistrade mot hennes blodiga ben. Flickans vintervita hand föll ur min och jag sjönk bakåt, utmattad bortom alla gränser för sans och vett.
”Jag går inte ifrån dig.”