ditt ansikte är blekt. kylan som definitiv obetydlig faktor i sammanhanget, möjligtvis tidpunkten men du säger mitt namn.
och jag inbillar mig att det är för att understryka mitt värde.

DET HÄR ÄR DIN VARDAG:

(hypotetiskt inbillar mig mitt rätta element och hon säger att jag helgonförklarar för ofta. jag säger att jag närmar mig, närmar mig att slipa ner mina kanter och stöta i nån annan på vägen. vad spelar den yttre världen för roll?)

jag beundrar dig inåtvänd mot ditt skrin
där du behåller
all din rädsla; som om du aldrig går rak i ryggen, fastän du gör det
men du tittar alltid bort
för risken
och din drivkraft att fly är absolut inte feghet
utan för att inte missa något
bättre
som resan, livet
ensamheten och
någonstans i en annan: din vardag
på ett tåg, en resa, mitt i ett liv
& flera årstider senare
en ögonkontakt
ännu senare: minns mig och
återupplev
dina minnen
medan jag tänker på skillnaden mellan dig och verkligheten
på att avslöja det du döljer:
du vaknar med sömniga ögon

jag vaknar med en dröm
om att lära känna det märkliga ljuset i dina ögon, ta dig ur hopplösheten, ge dig verklighet, ge dig skydd,
klä av ditt yttersta lager
jag vill hejda din undanflykt
och ta med dig påväg mot den tvåtusensjunde våren

för att öppna kanalen smörjer vi dörrarna i olja och jag tvingar dig att lyssna på smicker. du frågar något och jag tolkar det som: \"är du förberedd på livet, vad livnär du dig på?\" pratar om fantasin som den viktigaste detaljen och tidigare passion som beståndsdel. tystnad!

andas in andas ut andas du
ut mörkret över de som dansar
skymmer minen min
bröstkorg får ingen luft
när du håller i mig, lyfter upp mig och vi
märker något
sen sju svåra enkla ord


du berättar redan om hur du sakta försöker montera ner dig själv till konstant fosterställning. bjuder till inblick. säger något som en fullträff och jag hoppas sväva.

in i vår|gemenskap


andas in andas ut andas du
djupt men sparsamt när mitt hjärta slår dubbelt?
hur känns det

att få någon annans hjärta att slå
fortare
att ha förmågan att förstå

att inte behöva göra sin röst hörd
och ändå
tas emot

utsända ljus

gör du

tar ett bloss av någon annans cigarett för gemenskapen
jag fokuserar tillräckligt på att du
finns

vi pratar om vad vi är värda

jag minns inte

du gör mig stum och stackars orden utan bokstäver att klä sig i

hör din röst ordentligt för första gången men vi säger aldrig hejdå

som om det skulle symbolisera