och

det som var du och jag
sitter på en parkbänk
och vinden leker
höstlekar med våra
paraplyn och jagar
cigarettröken över
asfalten som stelnade
för tusen år sen och
som sprack sönder igårkväll
där våra fötter älskar att
trasa sönder vristerna
fast dina vrister läkte
alltid direkt gud för du
bar ju världens lidande
på dina axlar eller nått sånt
och då behöver man inte
trasiga anklar

vi släcker gatulamporna
eller egentligen är det du
men jag blundar varje
gång, låtsas att ljuset
fattar att jag flirtar med
det fast det bara är du
som stoppar tillbaka det i
mina ögon.
för jag har alltid sagt
att du är så mycket sötare
med bara stjärnljus i håret
vinden blir avundsjuk
när du gör mig rufsigare
än vad den någonsin skulle
kunna så den knuffar upp
mitt fönster när vi är ute
och min porslinstomte
snubblar runt på
fönsterblecket men
det hjälper inte att falla
handlös (ingen hjälper
då inte ens du gud)
när det inte finns
någon som kan ta emot
med båda händerna
och jag fick inte ens

ta

farväl.