Ynglingens fingrar letade sig in under flickans klänningsliv och fann snörningen till detta. Han lossade flinkt och förförande långsamt på klänningen och drog ned den över hennes bleka skuldror. Hungrigt tryckte han sina läppar mot hennes hals, de mjuka läpparna och de alabastervita kinderna. Deras andhämtning blev snabbare, ivrigare och den unge mannen drog sig bort mot den enkla bädden i hörnet. En tunn filt var allt som fanns över madrassen av stoppat hö.
Flickan borrade in naglarna i hans rygg när han upphetsat tryckte henne mot sig och smekte hennes darrande kropp. Klänningen låg kvar vid dörren och endast en tunn särk skiljde ynglingen åt från flickans lena barm. Eggad av hans åtrå slet hon i brådskan av bandet som höll plagget uppe; i det skumma ljuset tycktes den nakna flickan nästan lysa för hans blick och alla fördämningar brast när begäret vällde fram inom honom.
Den smala sängen var bred nog för att uppfylla alla tänkbara krav de två kunde ställa, särskilt nu när all anständighet var borta. Kvar fanns bara den flammande lusten att vilja ge och ta. Med en hetsig kyss slog hon armarna om ynglingens breda axlar.
Dörren slogs upp med sådan kraft att det torra träet splittrades och föll i golv. I öppningen stod en varelse som flammade i sjukliga kulörer av gult och rött, en mansgestalt av vedervärdig känsla och med en utstrålning av ren illvilja. Knippen av ljus flödade alla samman i mitten till en mörk fläck av obestämbar färg, ömsom svart och ömsom smutsigt gråbrun.
Med en enda rörelse slet den flickan från pojkens famn och slängde henne åt sidan, som om hon vore intet mer än en trasa. Hon sjönk ihop vid väggen, omtöcknad och svag. Så vände sig figuren mot den unge mannen. Dess ondska tycktes flamma upp på nytt och en våg av isande skräck spred sig från kärnan av mörker. Ynglingens händer darrade i det han försökte dra fram dolken som alltid var bunden till hans ben. Den oskyldiga leken, flicka och pojke emellan, hade förvandlats till ett sinnenas spel av fasa mot hat.
Plågsamt sakta sträckte gestalten av ljus ut en hand, omvärvd av samma kväljande ljussken och ändå med en arm, åtta fingrar och kallt kött av svärta. Skakande av vanvettig rädsla kunde pojken inte göra mer än att åse ur handen slöt sig runt hans arm. Först fanns bara kyla, sedan ingenting, sedan smärta. Likt hjärtslag spred sig en isande brand från ljusets grepp om armen, bedövade ynglingens sinnen och fick honom att skrika i vansinniga plågor.
Snyftande och egentligen alltför skräckslagen kom flickan på fötter, lika naken som den dag hon kom till världen, darrande som ett kringblåst löv. Ett alltigenom ont leende korsade vad som borde vara ljusgestaltens ansikte och den släppte sitt grepp om den unge mannen. Två blekt lysande ljuspunkter sken i figurens anlete när den tog ett kort steg mot flickan och lindade in sina mörka fingrar av pulserande ljus i hennes hår. Den log igen.

Liah stirrade med vitt uppspärrade ögon på tinget som drog henne uppåt. De blonda lockarna föll livlöst mellan varelsens fingrar. För många fingrar, var allt hon kunde tänka. Trevande och med vad som liknade utstuderat lugn närmade sig den andra handen hennes bleka bröst, flimrande och förmörkande. Hon darrade än värre, skräckslagen för vad som skulle hända när handen nuddade vid huden.
Liahs dämpade skrik hölls tillbaka av de enkla träväggarna. På sängen rörde sig pojken svagt, oförmögen att röra sig, än mindre komma till hennes hjälp.
Spindelbenstunna och kalla som is gled de demoniska fingrarna över Liahs bröst, mage, axlar, hals och armar. Sökande i en pervers liknelse av ynglingens händer smekte handen mjukt över hennes höfter, lår och däremellan. Liah slutade aldrig skrika.
Som om banden av smärta huggits av med en kniv upphörde allting, oväntat, plötsligt. Med en häftig åtbörd slungade varelsen hennes tunna kropp mot väggen så hårt att det knakade i träet. Luften drevs ur Liahs lungor och rösten krympte ned till en hes viskning. Hon flämtade fram en snyftning och lyckades lyfta huvudet för att se på sin unge älskare. Han låg som frusen och stirrade med uppenbar fasa på det osannolika skådespelet. Allt var orörligt.
En låg, illvillig morrning skar genom ögonblicket av stillhet. Tusentals nålar genomborrade Liahs kropp när ljudet växte i styrka och hon skrek igen och igen och igen. Tystnad. Varelsen föreföll ändra form, bli mer högrest och få en fast kontur. Breda axlar, ett skönt ansikte men med så grymma drag att ingen jordisk motsvarighet fanns, och ett böljande, gråaktigt hår. De svagt lysande ljusprickarna som bildade ögon såg för ett ögonblick ut att krympa ihop till ingenting.
Så lyfte den handen igen, närmade sig den skälvande Liah på nytt. Den sjukliga gula färgen i dess aura tog överhanden i spelet av ljus och tiden drogs ut, sekunderna blev längre och kallare. Mer livlösa.

Marel kunde bara betrakta Liahs fruktlösa kamp mot den övermänskliga varelsen. När den skärande morrningen drog genom honom skakade han i kramper, kände musklerna knyta sig och smärtan i huvudet var nästan för mycket. När det upphörde och ett ögonblick av stillhet infann sig kände han hur trögt blod rann från öronen och näsan.
På samma gång frös hans blick vid Liah och hennes plågoande. Dess hand rörde sig ånyo mot hennes bröstkorg och när den nuddade den ljusa huden var det Liahs skrik som plågade honom, lika mycket som gestaltens skarpa morrning. Det gisslade honom, hennes röst brände honom och tårarna rann i strida strömmar ned för hans ansikte. Och lika ohyggligt plötsligt klipptes Liahs tjut av. Det bara försvann, lika snabbt som när man sänker en sten i en mörk damm.
Varelsens fingrar trängde vedervärdigt sakta in i henne, pressade sig förbi revbenen och in mot det unga hjärtat. Liahs ögon vändes inåt och hon darrade okontrollerat. Marel kunde inte se bort. Så blev hon stilla, alla muskler spändes likt hundratalet bågsträngar. I en sekund av klarhet återkom lugnet och hon kunde åter se. De mörka ögonen såg in i Marels blå och han kände i varje fiber av sin kropp hur hennes längtan sköljde genom honom.
Ljusdemonen körde in hela handen i hennes bröstkorg och Liahs fingrar böjde sig utåt i muskelkramper. En bubbla av svart blod brast i hennes mungipa och den mörka rännilen letade sig ned för hennes haka, droppar föll och blandade sig med smutsen på golvet. Alltmer spändes Liahs kropp, den vred sig, pressades mot väggen och sjönk så slutligen ihop till en livlös massa av blek, naken hud.
Utan vidare känsla för sitt onda verk släppte gestalten Liah och vände sig mot Marel. De gula strimmorna föll tillbaka och lämnade plats för de röda. Dessa hade antagit färgen av levrat blod och när varelsen närmade sig Marel kunde han inte göra annat än att skrika av outsäglig sorg, själslig smärta och hopplöshet.

Att han inte skulle dö var visst. När figuren åter vidrörde honom brände dess beröring honom värre än förut och ilsket röda fläckar uppstod på var del av hans kropp som berördes. Att få dö genast var en ynnest som Marel inte fick. Men han skrek länge.