Jag vet att allt är förgäves men jag måste ju i alla fall få lätta mitt hjärta. Du dök upp mitt i tomma intet, jag vet inte vad som gick fel, och det gjorde mig helt krossad. Under en så kort tid vart du så mycket betydande för mig. Jag kan inte glömma första gången vi kysstes, jag var så glad. Första gången jag såg dig, så sa det bara ”klick”. Jag vet också nu att det inte lär bli du och jag igen, för det har du sagt. Men jag kan väl i alla fall få drömma om det?
Men vi är i alla fall bra vänner och det är jag glad för men en sak jag sitter och funderar på hela tiden,
finns det inte ens en pytteliten gnista för mig längre?