Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Doften av olycklig kärlek



Jag ligger i badkaret nu. Taket är vitt och smutsigt. Jag hör min puls så tydligt. Under vattnet är allt så annorlunda. Mina tankar isoleras mellan tinningarna och det varma vattnet på båda sidorna av mitt huvud. De stängs inne, tvingar sig på mig. Men samtidigt är jag totalt nollställd. Vattnet stryker sig mot min kropp och guppar mot kanterna. Ett högfrekvent, pipande ljud genomborrar tystnaden och dunkandet i min hjärna. Ingenting ovan vattenytan berör mig just nu. Endast luften som strömmar genom mina luftgångar och ut genom näsan. Det existerar bara jag och mitt medvetande. Det existerar, det är jag nästan säker på, det vill jag. Taket förefaller abstrakt, kallt, materiellt. Under vattnet är jag blind och flyter, mina lemmar känns lättare och mina tankar blir obehagligt intensiva, påträngande, tryckande. Jag önskar att de kunde flyta ut i badvattnet genom öronen, försvinna och aldrig komma in igen.

I ett försök att känna helhet kniper jag ihop ögonen och trycker ner mitt huvud under ytan. Bubblorna strömmar ut från mina näsborrar och mitt ansikte blir varmt och blött. Det känns som att jag inte kan komma upp. Panik. Jag öppnar ögonen och möter vattnets ogästvänligt sträva struktur mot ögonvitorna och iris. Fan, tänker jag. Fan.

Det är mörkt ute. Det har varit det ett tag nu och jag väntar på honom. Bänkarna står i rader runt mig och människorna går fram och tillbaka. Inga jag känner, inga jag någonsin kommer känna. Jag kastar en blick på klockan och sätter mig sedan på en bänk istället. Mina skor är våta och regnvattnet flyter in mellan mina tår. Jag öppnar min väska och letar efter mina cigaretter, hittar dem och tvekar länge på vilken jag ska ta. Trots att alla är likadana inbillar mig att det ligger något slags symbolisk innebörd i vilken jag väljer. Det är tre kvar och jag tar den i mitten. Nu är det två kvar. Jag tänker att det är passande. Jag väntar ju sällskap och vi kommer att bli två. Direkt efter tanken ångrar jag att jag tänkte den. Jag irriteras av denna min fanatiska associeringsförmåga.

Cigarettens filter klistrar vid mina fuktiga läppar och sätter sig nästan fast. Jag tänder den och suger in röken, ser mig omkring igen, askar. Han är inte här ännu. Jag undrar om han någonsin kommer komma och blåser ut.

Hemma i hans lägenhet är det varmt och kvavt. Jag ber honom om tillåtelse att få öppna fönstret och han nickar. Visst får jag göra det, det är lite varmt här inne tycker han. Han sätter sig på en stol och tittar ut genom fönstret jag öppnat. Sedan tar han tag i en pärm på bordet, öppnar den, bläddrar lite. Jag frågar vad han gör men han säger att det är ingenting. Jag grips av nervositet. Varför bläddrar han i en pärm om det inte är någonting? Jag är ju här, han kan väl prata med mig i alla fall?

Han frågar om jag vill ha te. Jag svarar att jag hellre vill ha kaffe och det vill tydligen han med. Fast det är lite sent för kaffe egentligen, säger han. Jag sneglar på hans klockradio, 20:48 lyser de röda siffrorna. Han går in i köket och jag går fram och tillbaka i rummet, lyfter på en fjärrkontroll och lägger tillbaka den igen. Lyfter den ännu en gång och lägger ner den på samma ställe åter igen, fast helt ljudlöst. Jag kliar mig i handflatan och biter mig i läppen, tänker på om jag ska röra fjärrkontrollen en gång till så att jag rört den tre gånger. Jag petar försiktigt på den och slår ihop händerna, gnuggar mig i handflatorna. Han ropar ifrån köket och frågar vad jag gör. Jag säger att jag inte gör någonting, bara kollar lite på fotona som hänger på väggen. ”Jaha dem”, säger han och skrattar kort och snabbt.

Han kommer ut ur köket med två koppar kaffe. Jag försöker hitta något ställe att fästa blicken på, hans händer, kopparna, golvet, väggen. Han frågar vad det är med mig, säger att jag verkar konstig. Sedan ger han mig den ena koppen och jag ser att han tagit mjölk i. Jag frågar om det är något socker i och han svarar nej – han vet från sist att jag bara vill ha mjölk. Bra, säger jag. Tack. Vi dricker kaffet och jag frågar vad han har gjort idag. Jobbat, säger han, och tränat. Jag säger att han tränar rätt mycket. ”Är det något fel med det, eller?” undrar han och tittar på mig, stöter armbågen i sidan på mig. Han ler. Jag säger nej.

Inne på hans toalett stirrar jag upp i taket. Det är vitt och smutsigt, som de flesta tak. Jag ser på mig själv i spegeln och frågar mig tyst varför jag inte kommer på någonting att säga till honom, varför det känns så konstigt. Min spegelbild svarar inte och jag stänger toalettlocket, spolar och sätter på kranen. Tårarna pressar bakom mina ögonglober och mitt skinn hettas upp, min puls slår fortare och jag ger mig själv en örfil. Sluta nu. Sluta. Älskar du honom? Hatar du honom? Han tycker nog att jag är underlig. Det verkar så. Sluta nu. Sluta tänk på sånt.

Ute i hallen har jag min jacka. Ur innerfickan tar jag fram min fickplunta och dricker en klunk, en stor klunk. Jag grimaserar och känner vodkan stocka sig i halsen. För en sekund känner jag att jag vill spy. Det går över.

När jag kommer in i rummet där han sitter ler jag och sätter mig bredvid honom i soffan. ”Ska vi kolla lite på en film?” säger han och tillägger att han en bra film han lånat av sin kompis. Det är en actionfilm. Jag hatar actionfilmer, men säger ingenting. Han sätter på filmen och jag iakttar honom där han står, bortvänd. Någonting med honom sätter sig så starkt hos mig, hans kroppsrörelser, hans ansikte, hela hans uppsyn är mig bekant. Den skrämmer mig men inger mig samtidigt en känsla av lugn och tillgivenhet. Och när han ler mot mig fylls hela jag med en stark energi, en eld som brinner så intensivt i mitt bröst att hjärtat nästan slutar slå. När jag ler tillbaka blir han allvarlig och sätter sig i soffan utan att se på mig. Jag förstår inte varför.

Efter 2 minuter av filmen lägger han sin arm runt mig. Jag lutar mig mot honom. Efter 5 minuter av filmen lägger jag min hand på hans ben, hans lår. Efter 12 minuter kysser han mig, långsamt och stilla. Det blir suddigt inuti mig, jag känner hans skäggstubb mot min haka och drar in doften av hans skinn, doften av hans parfym, av honom. Jag kysser tillbaka och tänker att jag älskar hans läppar, älskar att kyssa honom. Efter ytterligare några minuter stänger han av filmen och vi lägger oss i sängen istället. Han ligger ner och jag sätter mig på honom, lutar mig fram och söker hans blick. Han ser på mig och det känns nästan som att vi älskar varandra. Jag tänker på att han kanske inte älskar mig och känner klumpen i halsen. Då drar han mig mot sig och fortsätter kyssa mig, han vet ingenting om vad jag tänkt på. Jag öppnar ögonen och ser att han blundar, tänker att jag älskar hans vackra ansikte.

Efteråt ligger jag kvar i sängen, han reser sig och tar på sig sina kalsonger, ringer någon på sin mobil, pratar om något jag inte är involverad i, skrattar. Jag drar täcket över ansiktet och lyckas nästan känna mig väl till mods innan jag återigen översköljs av ångestkänslor. Varför ringer han någon nu? Varför reser han sig utan att se på mig först? Sluta nu, jag blir riktigt förbannad, sluta nu, sluta tänk, sluta! Jag trycker mina händer mot huvudet och kastar av mig täcket. Mina trosor ligger på golvet.

Han är inne på toaletten nu. Jag sitter i soffan. Det är nästan helt tyst och jag hör bara cigarettglöden krypa närmare filtret, pappret som förkolnas och det mättnadsfyllda, stilla sprakandet. Vattnet rinner genom lägenhetens ledningar, kranen är på i badrummet men stängs av. Dörren öppnas och han kommer in i rummet igen. Han frågar om han får ta en cigg av mig, det får han. Han är tyst, jag är tyst, bilarna kör på gatan långt där nere. Min mobil ringer, jag springer upp från soffan och rotar i min väska, hinner inte svara. ”Det var min mamma”, säger jag. ”Å fan”, svarar han och askar sin cigarett. Jag ringer inte upp. Mobilen visar 22:26. ”Kom och sätt dig igen” befaller han mig och klappar soffan.

Stegen ekar i de mörka gränderna. Mina klackar hamrar mot de fuktiga kullerstenarna och ett lätt duggregn blåser mig i ansiktet. Jag tittar ner i marken och vet inte vad jag ska tänka på, funderar på om jag vill lyssna på musik eller inte. Min iPod ligger i fickan och jag funderar på vad jag skulle lyssna på i så fall. Ingenting glatt. Ingenting man blir deprimerad av. Någonting som passar min sinnesstämning. Jag har dock ingen aning om vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Och jag känner en klump växa i magen.

På bussen är det nästan bara jag. Fönstret jag sitter vid är smutsigt. Utanför lyser otaliga lampor i den regniga oktobernatten. Mina händer är svettiga och kalla. Jag har ont i magen. En tår letar sig ner för min kind. Jag tar upp min mobil för att se om någon har ringt. Ingen har ringt. Jag räknar lyktstolparna som står i en rad några hundra meter bort. Det är åtta stycken. Jag räknar några andra lyktstolpar. Det är femton stycken. En gång till, tänker jag och räknar för tredje gången. Det blir tjugotre. Jag adderar talen. Åtta plus femton plus tjugotre, det är 46. Talet säger mig ingenting.

Det kommer fler tårar, jag snörvlar och gnuggar mig i handflatorna, river mig i handflatorna, tar upp min mobil igen, kollar på ett gammalt sms han skickade för tre veckor sen. Han skrev att han ville träffa mig. Då gråter jag på riktigt, men ingen på bussen ser det, såklart. Ingen ser, ingen hör och ingen vet.

Jag ligger i min säng, ensam. Klockan är 01:27. Jag tycker om siffrorna och tänker att det kanske är ett tecken, en anledning till hopp, en liten gnista hopp. Jag inser hur sorgligt det är, att leta tecken i tal, leta i något abstrakt för att finna något konkret. Några sekunder senare vet jag inte längre varför det skulle vara sorgligt. Jag förvirras av mina tankegångar.

Sänglampan är släckt och mitt rum är nästan mörkt. Ljuset från lyktstolpar och månen letar sig in mellan krukväxterna i mitt fönster för att fläckigt sprida sig på golvet. Jag blundar och funderar på vad han tycker om mig, om han tycker om mig, om vill träffa mig igen. Jag tänker att det enda jag vill är att vi ska ligga bredvid varandra i sängen, se djupt i in varandras ögon utan att vika av med blicken. Att vi ska le och känna hur mycket vi älskar varandra, borra in vår kärlek genom pupillerna… Vid denna tanke älskar jag så mycket att ögonen fylls med tårar. Jag ligger på sidan i sängen, i hopkrupen fosterställning. Tårarna från mitt högra öga rullar ner på kudden. Vänstertårarna samlas i en liten bassäng på vänstersidan av min näsa, strax bredvid ögat. Så småningom mynnar även de ner i en liten bäck mot kudden. Jag funderar på om jag ska sms:a honom eller sluta tänka på honom. Jag går igenom allt fint han sagt till mig, försöker inbilla mig att han menat det. Sedan tänker jag på annat han sagt, allt jag tvivlat på, försöker tyda det, analysera det. Fan, jag vet inte. Fan, fan, fan. Han älskar inte mig. Jag kan inte ta mig ut, tänker jag. Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag kan ingenting.

Ytterdörren klickar när jag drar ner handtaget. En kall vind drar in genom dörrspringan och in mellan mina vader. Jag ryser. Mina skor känns hårda runt mina nakna fötter och min jacka tung på mina axlar. Månen lyser där ute och jag lämnar huset för att gå ett tag. Ensamheten är påfallande deprimerande. Vattenångan från min utandningsluft kondenserar på min kalla näsa och jag torkar mig under den med ovansidan av min hand. En svag doft av hans parfym har dröjt kvar på handen och jag stannar med det samma för att girigt och snabbt dra in den.

Doften är borta. Det känns som att jag faller. Mina knän böjs och stöter emot vägens asfalt, det gör ont men jag bryr mig inte. Jag hör vinden som viner mellan trädkronorna och iakttar de döda höstlöven som vilset fladdrar omkring i luften, genom skenet från lyktstolparna och in i mörkret. Jag andas hastigt i nattens kyla och stödjer mig mot den grusiga asfalten som river upp mina handflator. Han skulle aldrig sakna min doft, tänker jag. Han skulle aldrig längta efter den. Men jag längtar efter honom, jag längtar så att det gör ont! Jag längtar efter att känna mina läppar mot hans mage, hans händer runt min midja. Smärtan gräver som maskar i mitt inre, min käke spänns och jag kniper ihop ögonen. Mitt ansikte förvrids och jag kämpar för att sansa mig, men det går inte. Musklerna i min kropp spänner sig krampaktigt och ett tyst skrik tränger ut ur min hårt sammandragna strupe för att försvinna ut i mörkret genom min vidöppna, förvridna mun.

Min skakande kropp skrämmer mig och jag stirrar på mina blodiga händer. Jag kvider som ett döende djur, vaggar fram och tillbaka, gråter som ett skrämt barn. Jag är livrädd nu, livrädd. Min puls slår som en hammare mot mitt kranium. Ångesten förbyts i panik, panik som genomsyrar hela min skälvande kropp. Jag är under vattnet. Jag är under vattnet och jag kommer inte upp. Jag andas allt snabbare och känner hur lungorna fylls med vatten, hur mitt hjärta slår allt intensivare. Blodet strömmar så snabbt genom mina ådror att de snart exploderar och jag trycker mina blodiga händer mot öronen för att slippa höra, men ljudet blir bara kraftigare. Och jag hör min puls så tydligt nu, hur blodet rinner ur livets timglas. Hur allting försvinner, hur jag dras neråt, hur jag älskar utan att bli älskad, och jag avskyr den, hjälplösheten.




Prosa (Novell) av Julia Felicia
Läst 4078 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-01-13 23:39



Bookmark and Share


    Issand. VIP
hemskt... men underbart skriven.
2009-08-17
  > Nästa text
< Föregående

Julia Felicia
Julia Felicia