Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Oredigerad spontandikt. Första på länge.


Att inte längre kunna bära, det är det tyngsta

skogen, en ruin
en urholkad kropp
av våt mossa

fåglarnas tystnad
det enda som hörs

barrslöjorna
skakar regnet, gråten
ur sina maskor

några saknar
sina avslitna armar
nu har de ingenting
att fånga vinden i

andra finner styrka i tanken
på att få multna tillsammans

att inte längre kunna bära
det är det tyngsta

ett dovt sus sveper
mellan skelettens kronor
när de skakar tyngden
ur sina huvuden

de nya gläntorna
gapar öppna som kistor
mot horisonten,
stormens rygg




Fri vers av Bill Larsson VIP
Läst 699 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-01-15 14:06



Bookmark and Share


  Sebastian Lönnlöv (sidhe)
Full av känsla som lämnar mig skräckslagen och urkramad.
2008-06-12

  sputnik sweetheart
jag tycker om atmosfären du bygger upp. stillheten, öppenheten. att allting på något sätt ligger redo, att röra eller röras av. naturen som kropp men mitt bland huvuden ryggar skelett ändå mjukhet.
2007-01-17

    Elie
jag gillar den här oredigerade spontandikten skarpt. fint!
2007-01-15
  > Nästa text
< Föregående

Bill Larsson
Bill Larsson VIP