På med mössan, på med luvan

och en luva till.

Sen beger jag mig ut
i stormen.

Dövad till både hörsel
och känsla.

Per visar sig vara en skonsam
vän
till mina tankar.

Han bankar, slår och
dånar.
Så att jag inte längre
hör
vad de vill säga mig.

Han puttar mig
framåt
med stapplande steg.
Han pressar luften ur min
bröstkorg,
tills jag är tom
på ord jag
inte längre vill säga.

Där står jag,
tvingas öppna mig,
ta ett djupt andetag som
han pressar ner i mitt svalg.

Jag tar emot
tar emot

och svävar iväg

(med ny luft
i mina lungor.)