Så föddes där en grubblare
En natt till månens sken
En ovisshetens snubblare
På livets stora scen

Han ropade till tystnaden
- Jag i ensamhet gått vill
Och hemsöktes av lystnaden
När han fick svar av en därtill

Så han rusade vad tygen höll
I hopp om funnen vän
Dit ingen fanns, och återföll
I ensamhet igen

Då skrek han åter vädjan ut
Ty dåren gav ej tapp
Och tog ånyo ett beslut
Att sitt eko nå ikapp

Så sprang den dåren av och an
I oförtruten dristighet
Vart nederlag han övervann
Med förnyad listighet

Så springer jag och snubblar än
Och jagar resonans
I hopp att finna var min vän
Gömmer sig nånstans