Hatet, det där blåsvarta,
jag minns hur starkt det kändes
och jag blir fortfarande rädd när jag minns det!

I vita rockar och med neutrala röster
förklarade dom
att det inte längre fanns något barn.

Så rullade dom in mej i en kvinnosal.
På sängbordet stod en kvarglömd bukett
med vissnade blommor.

Jag förstod direkt att den var tänkt till mej.
Föder man levande barn, får man fräscha blommor,
föder man döda, får man en vissen bukett.

Bland skrikande nyfödingar och lyckliga nyföderskor
låg jag i min säng och grät.
Men det var inte sorgens tårar, det var hatets.

Jag grät för att jag ville krossa och förstöra,
ville hämnas på alla som påstod,
att mitt barn inte längre fanns.

Jag ville straffa dom, plåga dom,
tvinga dom att ta tillbaka det.

Jag grät för allt ont som bubblade upp i mej.
Allt ont som jag skulle vilja göra mot dom men inte orkade.

Hatet, det där blåsvarta,
jag minns hur starkt det kändes
och jag blir fortfarande rädd, när jag minns det!

Blir rädd när jag tänker på
hur tunn och skör den är:
den där hinnan som ska skydda hjärtats renhet.

Blir rädd när jag tänker på
hur frestande det kan vara ibland
att släppa galenskapen lös.