Det har nästan hunnit bli midnatt och alla sover i sina allra märkligaste drömmar. Suckandes eller med knorr och gnäll, ibland påminner sömnen till och med om en allvarlig konversation. Så du är nog den enda som är helt tyst, utan ett enda dovt andetag. Ja, det enda som jag känner är ditt hjärta som slår när du håller om mig sådär som bara du kan. Och du ser helt otroligt fridfull ut som när du nu sover på urtvättade bomullslakan. Jag vill självklart köpa nya som den väluppfostrade flickvän jag är, men du tycker att de är bra som de är. Inte så konstigt när du avskyr allt som heter förändring eller kallas ombyte.

Är det kanske därför som vi snart varit tillsammans i fyra år?

Handlar allt om enkelheten med att varje morgon vakna upp med någon som man känner innanför och utanpå? Du som till och med sett mig sitta på toaletten, vilket är det tydligaste av alla gränser. Vi börjar helt enkelt bli så vana vid varandra att vi inte skulle lägga märke till om den andra försvann. Det börjar med att du rakar dig mer sällan och jag går i mjukis byxor alla lediga dagar.

Är det ett tecken på att vi inte älskar varandra längre utan bara livet runt om?

För det är ju sant att jag aldrig klär upp mig bara för din skull. Jag tar inte ens på mig obekväma strumpbyxor eller åtsittande klänningar. Men du bryr dig inte i alla fall och ser hellre på fotboll än dricker vin på terrassen. Så vår kärlek är inte precis vild och passionerad med chokladdopade sötsaker, men vi uppskattar varandra genom lite veckodagsromantik. Handskrivna små lappar på huvudkudden och förberedd lunchlåda på en tidig måndagsmorgon och när jag stryker dina skjortor. I den halvt rosaglittriga kärleken går jag till och med utan det minsta antydan till suck på traditionella familjemiddagar. Ändå blir jag ständigt utfrågad om äktenskap, hus och barn. Allt som ligger tiotusen meter längre fram i mitt liv. För jag bryr mig inte om ifall det blir en Amelia eller William. Jag är inte ens säker på att jag vill ha barn överhuvudtaget.

Varför inte skaffa hund istället?

Vi skulle inte behöva lägga ned en massa pengar på en dyr barnvagn och ständigt byta blöjor. Bara köpa torrfoder och ta romantiska promenader i parken. Nog skulle din mamma bli lite besviken om hon fick veta att hennes enda barnbarn skulle bli en lurvig Jack Russel, men allt här i livet borde inte handla om att tillfredställa andras behov. Det räcker gott och väl med mina egna och dina, ja våra behov. Det är redan tillräckligt svårt att leva tillsammans i en omodern tvåa där hallen är tapetserad i solblekt 60-tal. Nej, vi borde förändra vårt alldeles för bekväma liv. Kanske möblera om eller börja älska med mig ovanpå. Bara någonting som håller ihop oss idag och imorgon, ja för alltid. För saken är den att jag älskar dig och dina ohörbara andetag. Det är sådant som man lägger märke till och det är egenheterna man fastnar för. Som att jag kan spela schack med tårna och prata i telefon samtidigt som jag duschar.

Det måste du väl ändå ha lagt märke till?

Ja, det är sådant man borde veta när man är tillsammans. Det handlar om alla små saker såsom skostorlek och meritförteckning. Visste du ens att jag har jobbat i kassan på ICA och rastat hundar på Kungsgatan? Ja, Det är det här jag pratar om. Kanske har vi lagt ned för mycket tid åt att bli ett par och helt enkelt struntat i att lära känna varandra på riktigt? Kanske är det bara jag som tvivlar över någonting som är bra som det är. Precis som våra bomullslakan som du tycker om, men inte jag. För jag hatar lukten som aldrig går ur och kan inte låta bli att undra varför jag inte kan sova i vår tidigare älskade nittiosäng. Är det kanske jag som är i behov av kemtvätt?