Du sa; Hej kom och lek med mig Jag sa; Okej Och vi sprang bort till sandlådan för att göra sandkakor tillsammans. Tusen år senare, eller egentligen bara tre år senare sa du; Hej vill du komma på kalas på fredag? Jag sa; Javisst, självklart Och jag sprang hem och längtade efter Fredag. Vad som skulle kunna vara en vecka senare, men som egentligen var ytterligare tre år senare sa du; Hej, det är disco på fredag vill du gå med mig? Jag sa; Ja gärna det Och så gick vi till discot tillsammans på fredan. Två år senare sa du; Hej, hänger du med hem efter skolan? Jag sa; Visst visst självklart Och så gick vi bredvid varandra efter skolan på väg hem mot dig för att äta ljusa mackor med ost på. Bara någon vecka senare sa du; Hej, jag tycker om dig, tycker du om mig? Nästan viskandes sa jag; Ja, ja, det gör jag Och snart var det vi. Vi vi vi. Du sa; För evigt va? För evigt? Jag sa; För alltid, för alltid Och länge höll det. Du sa; Du litar på mig va? Jag sa; Ja, allt för dig, allt för dig Och du, du litar på mig va? Men inte för alltid, kanske. Någon vecka senare hörde vi det. De tjöt; Haha, ni! Ni! Gillar du henne!? Haha! Och vi sa; Ingenting, ingenting alls sa vi. Inte du, inte jag. Och vi gled ifrån varandra, på grund av deras ord. Du sa; ingenting mer Och jag sa; inte heller någonting Tyst suddades det som var vi ut med hjälp av vinden av ord som fungerade som ett stort suddgummi. Och vi som trodde vi ristat in det med bläck. Ristat in vår kärlek. Tydligen inte. Dagar, veckor, månader, år gick. Kändes det som. Vi stod inte ut med att vara ifrån varandra, men det var vi ändå, det fanns inget gå tillbaka. Jag ville, men du vågade inte, och egentligen inte jag heller, men jag ville, åh vad jag ville! Miljoner år senare, i vår värld, gick jag ensam längs samma trottoar som vi alltid gick på på vägen hem till dig. Och plötsligt var du där. Du sa; Hej kom och lek med mig Nej det sa du inte, men det stod skrivet i ditt ansikte. Istället sa du; Förlåt förlåter du mig? Det var inte ditt fel, inta bara. Du fortsatte; Vi kan börja om igen? Fast det gått så länge? Hej kom och lek med mig stod fortfarande skrivet i ditt ansikte. Med bläck. Jag sa; Vadå, leka kärlek? Orden uttalade jag med hat, nej, men med föraktning. Jag ville inte bli sårad igen. Bedjande såg du på mig, men nej, jag ville inte leka kärlek igen. Det var för svårt för mig, för svårt att förstå reglerna. Ja, var hade dem tagit vägen? Kanske hade de blåst bort med vinden av ord, jo, så var det nog. För det var då leken slutade fungera. När vi tappade bort reglerna. Jag tittade ner på mina smutsvita skor och tänkte att de, skor, är lika den lek som kallas kärlek. Först är de nya, men de blir smutsiga med tiden, kanske går de sönder eller blir för små, eller så vill man bara ha en ny modell, eller kanske är de för smutsiga så att nej, nu går de inte att använda längre! Och så kastas de bort. Och lämnas åt det förflutna. Kärleken är faktiskt väldigt lik skor, om man tänker efter. Tittade upp på dig igen. Hej kom och lek med mig Var fortfarande kvar, nej bläck går inte att sudda ut, bläck försvinner inte. Om man inte har ett speciellt sudd eller tipex. Och det har inte jag. Du sa; Snälla? Jag sa; Nej, bara om du hittar reglerna och ett tipex, kanske då Och så lämnade jag dig kvar som ett frågetecken, men orden tycktes långsamt sjunka in, även om du nog inte förstod dem så bra. Dagarna kom, tiden gick vidare men så hörde jag någon som ropade mitt namn, igen om om och igen. Jag vände mig om och såg dig. Där stod du och viftade med händerna, och i den ena handen hade du ett papper eller något. Du ropade; Jag har hittat dem! Reglerna! Jag har hittat reglerna! Jag log. Hej kom och lek med mig fanns inte kvar. Du måste ha hittat ett tipex också.