Trycket ligger som ett grått moln runt solarplexus,
skymmer mitt inre ljus
Regnet dränker mina organ,
de skvalpar runt i magen likt offer för tsunamin
Måtte blott den vita duvan
återvända med en olivkvist av grönt hopp,
ty jag tappade bort mitt eget i villervallan.
Inte konstigt när hela min hjärna
är en gröt av förvirrade tankar
och depprimerande förväntningar.
Förstår ni att det då är svårt
att se livet från den ljusa sidan?
Förstå att även jag lider av det här!
Vet att jag bara vill älska någon,
precis som du,
och kanske även bli älskad tillbaka
Svara då,
är det möjligt?