Jag måste bara berätta
hur jag tänkt sönder dig till beståndsdelar
jag frågar
Ett, kryss, två - är du värd att lita på?

Om jag pausar filmen just nu
den hör sekunden så är du
inte vacker
jag har rivsår på benen det ligger
hårtussar kring mina fötter
det är inte gott det
smakar blod smakar järn
som kyla, som ensamhet

Klockans visare snurrar
Tiotusen varv på en sekund
men stillbilden av dig hänger kvar
rör sig ändå
dallrar där som en sjävla stjärnhimmel
som hela min hjärna som alla mina tankar
i ett tomt träd
som att vara
utlämnad till vintern fast
mitt bland \"vänner\"

Jag blundar
vill inte att du ska vara här mer
pressar mig själv i ett trångt hörn
trycker tillbaka blodet i ådrorna
tvingas att känna, leva
att känna hur hela min värld
exploderar och blir till
svarta fläckar i universum
tomheten.

Du ville att avskedet skulle göra ont
som en klämmande sko
ett varande skavsår
en svulst i din hjärna jag är
en parasit
skär bort mig med ståltråd
kväv mig med ensamhet

Det är kallt här nu

Och jag skriker fast utan några ord
dunkar händerna i bröstkorgen
\"HÄR INNE, HÄR INNE\"
överblivet hopp som hopplöst etsat sig fast
vid din tomma panna och knakiga leénde som inte
lovade mer än en tidig död


Överbliven kärlek som du kastat bort
känner hur kastar skugga över min hjässa
och du är saltet i mina tårar nu
du svider

Jag är en äkta martyr
jag dör för dig glider ur
respiratorn
\"EN JULIA MED EXTRA SMÄRTA\"
jag leker bort barndomen nu

Leker bort all ömhet leker bort
minnen av händer
leker bort dig
tror jag

Bakom mina stängda ögonlock, jag pressar samman dom så jävla hårt nu. Bakom sluter du långsamt dina läppar, överläppen trycks mot underläppen tills ditt leénde bara är ett blekt streck.

Så separeras de plötsligt och du blottar dina vassa tänder. Så verkligt farlig. Nästan så jag tror att du är inom räckhåll. Nästan. Sen så formar din tunga orden jag fruktat hela mitt liv. Och någonting exploderar nu. Blodskvätt på min panna. Det är inte en dröm. Det gör ont

OCH DET ÄR LÄSKIGT HUR LÄTT MAN KAN STARTA KRIG
jag är ett begynnande blodbad, en tår för livet.

Jag bryter ner mig själv i molikyler
men för vadå?
tungan mot en öppen eld
känner hur den grillas
hur processen redan är i full gång
kanske är det bara inbilling
hur svårt är det att bränna
elda upp hjärntrådarna
Hur svårt är det att glömma?

Stillbilden flyter ut i hoppet
i hopplösheten, hopplösligheten
1 mm i veckan

Och snälla jag vill inte bli ihågkommen.