Jag låter mina tankar, känslor och ord flöda, på ett sätt jag aldrig har gjort förr..
Bara låta allt rinna ut som tiden, som sanden, som allt det där vi hade, allt du och jag var. Allt jag och någon annan kommer bli.
Varför är jag fylld av tvivel? Är männsikan byggd så? Bara osäkerhet och frustration..
Jag fick inspiration från en oväntad källa, därför skriver jag det här, så här. så nytt så fresch, så oväntat av en sån som mig...
********************************************************
Männsikor påverkar mer än man tror, oväntade vändningar från oväntade håll. Jag vill påverka, inspirera och förbättra. Inte förändra, bara förbättra.
Jag vill ge så mycket, ge allt av mig själv.. men inbland tar jag slut, då måste jag ladda om på nytt..Jag tar kraft från oväntade ställen.

Som den där tanten jag ville hjälpa för jag såg hennes sorg. Jag såg den så tydligt, jag var hon för en stund. En hundradels sekund. Hon gick där på bron, jag tror ingen annan såg henne, men det är viktigt att bli sedd. För jag har själv varit osynlig så jag vet hur det känns. Men jag lät inte dom ignorera mig, jag började skrika istället och då började alla klaga, klaga på att Simone skrek... Men vad skulle jag göra? Vem skulle annars höra mig?
Ni skulle aldrig sett mig annars. Jag började klä mig i färger för att utsråla glädje och värme, eller var det kanske för att jag ville bli som jag klädde mig? Luras att jag var utstickande och speciell, glad och rolig. För att locka till mig männsikor som också var så.. Hur det än ligger till minns jag inte nu, för jag har spelat så länge att jag själv inte minns vem jag var från början...

Ni borde vara glada nu iaf, för ni fick mig till den ni sa att jag skulle vara, jag försökte kompromissa mellan allas krav så tillslut blev ingen nöjd, Otacksamma jävlar! Så nu skiter jag i allt istället. Jag vill inte göra någon besviken. This is me, like it or leave it.

Den där tanten jag såg på bron, jag ville visa henne att hon fanns. Hon såg ut att vilja hoppa och jag ville rädda hennes liv. Kasta min kärlek på henne. Min ödmjukhet, så hon skulle veta att iaf någon bryr sig..

Jag sprang ikapp henne, lite dramatiskt jag vet, men jag är sån..
Eller okej jag erkänner.. jag cyklade ikapp henne. Men det skulle ha varit mer dramatiskt att springa, men det var så långt, blött och kallt, hon hade redan hunnit gå länge innan jag insåg att jag var jesus, hennes räddare. Så jag lånade min kompis cykel, somför den delen inte var nöjd. För vi skulle vara realistiska och ungdomliga, supa som man gör en fredag kväll. Hon tyckte att min räddningsaktion bara var för såna som Robin Hood och Jesus, Men hon såg inte, hon fattade inte.
Att alla är vi Jesus om vi vill, man måste bara vilja för godhetens skull och i den sekunden var jag Jesus.
Men stunden varade inte länge...
Vad trodde jag? Att tanten skulle famna om mig och öppna sitt hjärta för mig, berätta om sina problem och gråta ut?!?
Nej hon fortsatte bara gå, för människor sorgsna som henne, tror inte på Jesusar som jag. Hon trodde inte på något, inte enns på en morgondag, det syntes i hennes ögon. Hennes hopp var borta. Jag ville ge det tillbaka till henne. Få henne att förstå att vem än som hade sårat henne eller vad hon än hade gjort eller vad som än hade hänt, så skulle det bli bra igen.
För jag såg henne, hon fanns och hon var viktig för mig, trots att jag inte kände henne, så var hon det viktigaste i mitt liv för just den sekunden...
Jag ville få henne att få förstå att männsikor sårar varandra men bara man ber om förlåtelse så blir det bra igen..Alla sårar någon någon gång, bara man inte glömmer att säga förlåt..

Jag var Jesus den dagen, Hon var levande död.. Inte enns en Jesus som jag kunde väcka de döda.

Men hon fanns för mig, jag såg henne och det hoppas jag betydde något..
För jag kan bara vara jag, jag försökte vara dig, henne, honom. Vara er allihop tillslut tappade jag bort mig i karusellen och det här är allt som finns kvar....