Jag satt vid gullmarsplan för ett tag sen. Pass, nycklar, visakort, jacka, pengar, var i händerna på en främling som jag skulle möta på Carmen. Minnet efter gårdagen lyste med sin stora frånvaro och jag var helt i bakruset ångets förstärkande.

-Jag har dina saker här.
Vem fan är du, tänkte jag, men det är något man inte kan säga över telefon till en människa som håller äns liv i händerna. Men han lät som en nice snubbe.
-Fan vad bra, har liksom inget minne från gårdagen.
Tystnad.
-så du kommer inte ihåg att du var på efterfest?
-nej
-men mig kommer du ihåg, eller?
-Altså jag får typ alltid minnesluckor när jag dricker.
-okey…för att du och jag…Men om du kommer till carmen så kan du få dina saker.
-tack så jävla mycket, jag kommer om en halvtimme!
Klick.
För att du och jag! Vad fan menade han med det?

Där satt jag på en träbänk, miserabel och funderandes kring min hetrosexualitet när ett gammalt rucket till kvinna sätter sig brevid mig.
-Jag höll på att dö inatt.
Jag kastar ett snabbt ögonkast på henne. Tårfylda ögon med en öppnad punköl i handen.
För fan…
-Dom har slutat ge mig pengar, så nu har jag inte råd med mina piller. Får sånna jävla ångestatacker.
Helvete, men jag sitter kvar och nickar i hennes berättelse från Stockholms avgrund. Tills några poliser häller ut ölen och leder henne tillbaks till vintern.
Inte äns i jävla välfärds sverige kan jag ha min ångest ifred. Det måste promt komma en fylle käring och döma ut mig.
Ät upp din fläskfilé, tänk på att negrer i afrika svälter.