Det är skrämmande lätt att tyckas stark,
pudra över sin sargade personlighets blåmärken
Som ren vit snö på trädstammarna
där den vinterkalla vinden legat på

Se hur vackert det glittrar i dina solskenets blickar,
vitt skimmrar plötsligen med regnbågens alla färger

Men läsidan är fortfarande naken och mörk
Där gömmes svaghetens skuggor
som vänder sig efter dygnets vandrande öga
Du skulle se mig där nu
en huttrande rädsla i maggropen
fortfarande trasig, inte tillräcklig

Lämnad