Jag är ett hjälplöst barn
i min trötta kropp.
Jag kan inte uttrycka det jag behöver
eller vad jag vill med mitt liv.

Hjälplösa barn talar inte
dom reagerar.
Jag levde mitt liv så gott jag kunde
medan det hjälplösa barnet
grät tyst
Jag lydde alla måsten
för att hitta en plats i min flock.

Att ha en mamma och en pappa
var en illusorisk tröst.
Ibland, lycka för en stund.
Varför lura ett litet barn
så att det känner hopp?
Det blev ju bara besvikelse.

Ingen lyssnade på barnet
eller på sig själv.
Nej, de åkte vidare till nästa tripp
att väcka barnets hopp till liv
för att få sin egen tillräcklighet bekräftad.

Jag lever fortfarande så gott jag kan.
Skillnaden är att jag börjar ta hand om
henne som tyst har gråtit så länge inom.
Hon är mitt inre barn.

Jag är stolt över oss...