Ensam vandrade jag så länge på vägar kantade av tistlar.
Mörker fann jag min tröst i, kylan inom mig fick döva min smärta.
Där gick jag på vägar jag aldrig beträtt.

Där ute, där ute en enda vildros, stolt sträcker den sig över tistlarnas grymma uppsyn.
Dess svarta blad, var likt sammet emot mig, smekte mitt sinne till ro.
Blomman den var strålande skön, dess inre spred ett välbehag jag kunde andas.

Vad jag inte kunde se eftersom mina fötters sår tog min blick neråt där jag var,
var hur stark denna blomman var, och hur skön.
Dess inre var lika vackert som månen över migs sista skira strålar som glittrade i den enda daggdroppen.

Den blomman höll mig kvar, blomman blev mig kär, den blomman växer i mitt inre...

Å blomman... den är DU!