Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det började som en svenska uppsats förra året, som blev till ett riktigt stort och bra resultat. Så min lärare tipsade mig om denna sidan och jag fick lova henne att lägga upp denna uppsats. Och jag hoppas att ni gillar den och gärna skriver en komentar.


Jag lever inte för att dö, jag dör för att leva.

Det är inte första gången hon bryter ett löfte. Hon sitter med en halv sönderskuren arm över badkaret och med ångesten fastklistrad som en stor sten i halsen. Rädd över vad som kan hända nu. Såren är stora och snart tömda på blod. Hon vet att det är fel, så fel. Men ännu en gång har hon hamnat i rakbladets oändliga cirkel. Under år har hon varit självdestruktiv. Livet hakar upp sig, och hon känner sig så hjälplös och rädd. Hennes liv ändrades tragiskt sedan hennes lillasyster dog. Hon var hennes allt. Även om det var hela 4 års skillnad mellan dem, så kunde hon inte se något bättre än sin kära lillasyster. Idag har hon varit död i 2 år. Det gör ont i hela henne. Hon minns sitt liv förut. Men nu handlar det bara om att få bort systerns hjälplösa skrik på hjälp. Hon slår sig i huvudet och ber systern sluta. Hon hör rösterna gång på gång. em tar kål på henne. Hon faller ner i golvet kryper ihop så mycket hon kan så att hon sedan ligger i fosterställning. \"Förlåt syster, förlåt det var aldrig meningen, men jag vågade inte.. jag .. var svag\" upprepar hon gång på gång. Rösterna dämpas hon vet att syster lyssnar på henne och finns där. Hur ska hon någonsin kunna bli förlåten? Systerns tragiska död är något som ingen i familjen har kommit över än. Föräldrarna bråkar oftast om det men skyller på annat onödigt tjafs. 1993 den 11 februari dog min kära lillasyster Sofia, i en tragisk brandolycka. Orsaken till branden är fortfarande ett stort frågetecken.
\"Jag hörde skriken, jag vågade inte gå in. Lågorna var så stora och jag kände hur det brände i ansiktet även om jag stod flera meter ifrån. Mamma och pappa var borta och.. jag kunde inte\"
Efter timmars gråt ställer hon sig upp igen. Hon kämpar med sina vingliga ben som bara vill ge vikas trots henne nätta kropp på knappt 45 kg. Systers död har stulit hungern från henne. Hon har inget kvar. Bara en vilsen själ i en mörk mardröm som hon snart måste bli uppväckt från. Blodet på armen rinner än. Med korta och snabba steg försöker hon nå sitt rum, med hjälp av väggar och möbler lyckas hon ta sig till sitt rum. Hon mår illa och känner hur det fortfarande svider i armen. \"Syster.. ge mig nåd\" ber hon. Med ett tungt suckande slänger hon sig i sängen och försöker blunda. Men inte ens det vågar hon. På spegeln hon har i taket, som är helt söndersprucken sedan veckor tillbaka ser hon sina blodsprängda ögon. Vart är hon på väg? Hon gömmer sig från sin egen spegelbild och vänder sig bort. Hon känner hur hennes eget blonda intrasslade hår smeker hennes ansikte på ett märkligt skönt sätt. Även om hon inte tvättat det på ett tag luktar det gott och är väldigt mjukt. I sina djupa andetag lyckas hon hitta en glimt av trygghet. Hon kollar ut och ser att natten redan har fallit. Innan hon somnar måste hon plåstra om sig själv. Hon lyckas nå en handduk och börjar torka bort det halvtorkade blodet på armen. Inte vill hon ha fler blodfläckar på lakanen som hon så många gånger förr. Nu går det inte att lura mamma längre, förut när hon såg blodfläckarna så lyckades jag alltid genant lura henne att det var en plötslig menstruation under natten som hade kommit och hon inte kunnat göra något. Men nu när hon är 15 år så borde hon väll ha koll på sina menstruationer? När hon gjort rent armen ser hon de gamla såren som nu ännu en gång är upprivna. Hon skrattar till lite mitt i ångesten med en tår i ögat och säger \"Zebra armar\"
Hon blundar och lyckas somna. Hon vaknar upp med en otrolig sveda i armen. Hon kollar på sig själv i den krossade spegeln i taket ovanför sig. Förr älskade hon att ligga på sängen med sin syster vid sin sida och ligga och kolla på sig själva. Men när lillasystern dog så förvandlades hennes spegelbild till något ont. Hennes vackra ansikte var nu mera oftast dolt av svart smink. Efter minuters tänkande upptäcker hon att det är dags att gå till skolan. Att tänka tanken gör henne helt spyfärdig. Listan på henne frånvaro måste nog vara lika lång som tomtens önskelista från alla barn i världen. Med skapligt trötta ben lyckas hon ställa sig upp och börjar leta efter kläder att slänga på sig. Hon kollar på sina nakna fötter som omringas av smutsiga och färglösa kläder. Hon tar ett steg och känner hur mjukt det känns. Ett till steg och hon är fast. Hon får syn på sin lillasyster gamla tröja. Hon böjer sig ned och sträcker sig efter den. Den sköna bomulls tygen smeker hennes kind så underbart. Hon tar ett djupt andetag och under all lager av lukt av dam får hon fram en svag doft av sin syster, oh kära syster säger hon lågt och får fram en känslofylld tår. Till slut lyckas hon få tag på någon gammal sliten tröja och sätter den på sig. Sina söndriga jeans från igår får sitta kvar. Hon springer nerför trappar och hör hur en utav trappstegen rasslar till. Allt känns annorlunda idag. Vad händer? Hon sliter upp dörren och ser att bussen redan kommit. Med korta och snabba steg springer hon. Även om hon bara är 1.58 cm lång har hon alltid haft lätt för att springa. Och ännu mera nu när hon har gått ner så fruktansvärt mycket i vikt. Numera flyger hennes kropp i takt med vinden. Med en andfådd röst klämmer hon fram 3 korta ord medan hon bankar på bussdörren som redan har hunnit stänga ”släpp in mig” Chauffören himlar med ögonen och öppnar dörren.
”Nästa gång får du gå”
snäste han fram bakom ryggen på henne. Bussen är full och hennes plats vid fönstret är redan upptagen. Bussen börjar köra och gör en hastig rörelse så att hon tappar balansen och woms så är hon nere på skolans ”hetaste” tjej.
”ÄCKEL! BORT MED DINA SMUTSIGA TASSAR! IDAG BÄR JAG FAKTISKT PRADA”!
Skriker hon med en hysterisk röst.
” FÖRLÅT DÅ… bimbo”
säger hon ganska lågt och höjer blicken. Längst bak i bussen får hon syn på en ledig plats. En märklig kille sitter på platsen bredvid.
”Oh nej så typiskt, idag får jag sitta med skolans tönt igen”
Längst fram i bussen så hör hon hur busschauffören klagar på att hon måste sätta sig ned. Så typiskt suckar hon och sätter sig ned och försöker sitta så långt bort som helst från denna kille. Men hon lyckas inte få någon kontakt alls med killen. Hon ser inte hans ansikte och blir fundersam. Nyfiken har hon varit sen hon var väldigt liten. Och om det finns något som irriterar henne så är det att inte få reda på de saker som hon vill veta om. Han sitter med en stor svart munktröja med ett H.I.M tryck på och bär svarta gympa skor och har musiken på i högsta volym. Denna killen har hon aldrig sett förut. Han måste vara ny tänker hon. Bussen är framme och han kliver över henne utan att säga ett knyst. Hon hakar på efteråt och kollar åt vilken väg killen går. Han går visst mot receptionen. Ingen tvekan om att han är ny! Killen är ju helt borta. Hon går vidare mot sitt skåp och hämtar en halvt vässad blyerts penna och ett pandasudd som hon hittat igår. Hon hör oljudet från klassrummet hon ska vara i.
”So läraren har inte lärt sig att ha någon kontroll över någon, jävla kärring”
Hon kliver in och alla blir tysta och alla kollar åt hennes håll. Hon flinar och frågar kaxigt om dom har sett någon stor giraff bakom henne eller något. Dom blir tysta och fortsätter att småprata vid sidan om. bänken bredvid henne har alltid varit tom. Och när hon precis hunnit sätta sig står den mystiska killen från bussen vid dörren och säger
” Förlåt om jag är försenad”
”Va? Ska han gå här”
undrar hon. So läraren börjar prata och börjar lektionen med att presentera denna kille som heter Oscar och är 16 år. Som nyligen har flyttat in hit till vår tråkiga stad ”Eskilstuna” och ska börja i våran klass. Han hejar med ett kaxigt vink och so läraren säger åt honom att sätta sig på bänken bredvid mig. Hon får syn på ett par underbara mörkbruna ögon och en piercing. En liten piercing kula som sticker upp vid högersida av läppen. ”Killen är ju snygg”
tänkte hon. Under resten av tiden av lektionen så sitter hon och små kollar. Ibland höjer han blicken och möter hennes. Hon rodnar och kollar bort.
”Vänta jag har känt killen i en halvdag och han får redan min mark att skaka?”
So lektionen är slut. Och hon vandrar ut och försöker få någon kontakt med killen.
”Hej?... Halo?..”
Efter att ha försökt att få kontakt med killen ett par minuter så tröttnar hon när hon sett att han redan har tagit på sig sina enorma hörlurar och har musiken på högsta volym igen. Hon blir arg och undrar vad hon har i nästa lektion samtidigt som hon känner hur den stora huvudvärken börjar växa fram i pannan.
”Oj vad blek du är”
Hon vänder sig om och ser att det är killen som pratar.
”Ja jag mår inte riktigt så bra”
”Ja, jag ser att du inte mår så bra, kom och sätt dig för att om du faller ihop så plockar jag inte upp dig. Tro mig”
säger han och sträcker handen åt hennes håll. Med ett smärtsamt leende på läpparna möter hon hans kalla hand. Han har små bränn märken på den största delen av handflatan. Det ser ut som att märkena kommer från cigaretter”
”Oh har han också vart självdestruktiv?”
är det första hon får upp i tanken. Hand i hand med Oscar går hon till närmaste bänk precis utanför den enorma kalla gråa skolbyggnaden.
”Nå ska du inte sätta dig då?”
säger han med en ganska irriterande röst
”Ja men ta det lugnt”
får hon fram med en arg röst tillbaka. Även om hon hittar någon som försöker hjälpa henne nu så är hon fortfarande den gamla Felicia.
”Varför är du här då?”
”Morsan och farsan skilde sig så hon palla inte med att bo kvar i närheten av farsan. Men jag undrar verkligen om det var rätt val. Hon lipar sig till söms”
”Sluta vara så elak. Hon är väl fortfarande kär”
får hon fram med en kall känslosam röst som hon inte hört på ett tag.
”Åh nej inte en till känslosam brud, det klarar jag bara inte av... jag som trodde att du var en schyst och sådär elak tjej. Någon i min stil. Men jag ser att jag visst hade fel,”
säger han med en kort ton
”Du har inte en aning om hur stygg jag kan bli. Mitt utseende visar inte ens hälften av den elakheten jag har inombords”
säger hon och sätter fälleben med högra foten så att Oscars näsa nästan får ta smällen när han försökte gå därifrån.
”Såja sånt gillar vi”
Timmarna gick och de struntade i resten av dagens lektioner.
”Nä nu är det dags för mig att fara hemåt. Morsan väntar. Och du, sluta och skära dig. Det hjälper inte. Och.. jag är verkligen ledsen för det där med din syster”
säger han och ställer sig upp och kolla på henne med sina himmelska ögon. Väldigt ovanligt för en hel svensk kille.
”Ja okej skall väl försöka. Men jag lovar inget”
Hennes oro inom henne växer. Hon har suttit och berättat hela sitt livs historia för en helt okänd kille. Men hon måste erkänna att det kändes sjukt skönt. Äntligen har hon kunnat lätta på sitt hjärta. Och det kändes en aning bättre. Hon reser sig upp och tungan värker efter alla timmars prat. Och magen har börjat gnälla efter mat för första gången på väldigt länge. Dagarna går och problemen hemma börjar äntligen fixa sig. Mamma och pappa har inte bråkar på väldigt länge. Suget efter blodet har minskat något drastiskt och Oscar har fått hennes fjärilar i magen att växa. Tänka sig. Förut kände hon sig som en liten mask. Lika klen och ful som en. Men nu har masken själv börjat slå ut sina färgfyllda vingar och snart vågar hon nog hoppa ut för ett stup och kunna känna sig stark nog att använda sina vingar till att flyga för första gången på väldigt länge.
Han står på andra sidan av matsalen och pratar med den där indiska flickan som alla är ute efter. Hon ler på ett flirtsamt sätt och han verkar ta emot hennes leende och även besvara dem. Ilskan inombords gör att hon börjar må illa. Under veckorna tillsammans med Oscar har hon känt sig unik och vacker. Men utan att hon själv lagt märke till det har hon blivit kär. Det är det stora skälet till hennes enorma svartsjuka. Oscar ser henne och kommer gående med ganska snabba steg och ger henne en puss på kinden. Men lika kvickt drar hon undan ansiktet så pussen hamnar i luften.
”Vafan har du PMS eller?”
”Men dra åt helvete du också”
”Vafan har jag nu gjort?”
”Jaha räcker det inte med mig? Eller har du också lekt med mig. Jag såg mycket väl hur du flirtade med den jävla kossan”
Utan att ens tänka på det står hon och halvskriker åt Oscar mitt i matsalen
”Vafan är det med dig, hon undrade bara om det hade gjort ont att pierca mig i läppen och jag bara svarade, och vad är det med det. Jag får väl prata med vem jag vill. Du är varken min brud eller mamma så bara låt mig göra som jag vill”
”Oscar jag. Tycker om dig men nu kan du lika väl dra åt helvete och låta mig vara”
SMACK kyssen sitter fast vid hennes ifylliga röda läppar. Han kysste mig.. det .. det jävla aset?

\"Jag älskar dig Felicia, du behöver inte vara svartsjuk. Jag tycker bara om dig. Och ingen

annan\"

\"Men..\"

\"Inga men, du är helt underbar. Och sen första dan vi började prata har jag känt som en..

konstig kemi mellan oss, fast det är läskigt att jag kan bli så känslosam när jag alltid har varit

hård som en kall sten sen jag var liten\"

\"Du är helt underbar, du är så mjuk inombords. Hos dig känner jag mig trygg\"

\"Haha kolla det indiska aset där borta, nu fick hon så hon teg. Kolla hennes blick bara.

Avundsjuka as. Men nu är du bara min! Fattar du?\"

säger hon med en halvilsken ton och puttar till honom på axeln

\"Jodå, och du är min. MIN brud\"

Nu finns det knappt någon anledning till att vara ledsen. Men Systern kan fortfarande inte vila ifred.
Det är inte så ofta hon hör hennes röst numera. Men det kan hända att hon kommer
fram i drömmarna lite då och då. Och i drömmarna är hon är fortfarande en mörk ängel.
Månaderna gick och problemen börjar komma fram igen. Den självdestruktiva sidan börjar sakta sätta fart igen, utan att hon ens märkt det. Hon går hos sin kurator och hon har fått piller för att
kunna sova. Hon säger att hon känner sig säkrast så. Förhållandet har gått ganska så bra. Men Oscar börjar visa fram sina konstigheter. Han lovar att det inte alls har med henne att göra. Men han kan inte längre
kontrollera sin ilska. Över att hans liv har gått så snett. Och det brutala gapet kan förvandlas till blåmärken. Först började allt med oskyldiga skojbråk som slutade i brutala sexuella samlag mot hennes vilja.

\"Sluta, älskling snälla, inte igen\"

\"Du är bara en jävla hora som inte förtjänar varken något eller någon\"

\"Lägg inte din ilska på mig, jag älskar dig\"

Han ger henne en örfil och säger att hon aldrig mer ska tilltala honom. Hon är inget längre värd.
Han vet hur han ska slå numera så att hon inte får så stora märken efter slagen. Han hade fått höra av Felicia att lärarna på skolan började
undra hur hon fick sina enorma blåmärken på armarna. Hon sa alltid att hennes kropp var extra känsligt. Sa att hon för det minsta lilla så kunde få blåmärken. Men att det inte var någon större fara.
Men inte var det, det. När Oscars hemliga sidor började komma fram tog han oftast hårt tag om henne och slängde henne i sängen och tvingade henne oftast till sex.
En färgfylld kärlek i henne ögon börjar förvandlas till en mörk O-hälsosam demon som hon visste kom för att hämta henne. För varje dag som går blir hon bara mer och mer övertygad av det är syster
som inte kan släppa henne.

\"Jag förstörde systers liv, och nu ska hon förstöra mitt. Det var mitt fel förlåt\"

Rösterna kommer fram mer och mer. Det tog inte lång tid innan såren på armarna började komma igen, Men det tog inte heller så lång tid innan Oscar lade märke till dem och slog henne ännu mera. Och vid flera tillfällen band han fast henne och tog fram en kniv och frågade henne fall hon ville att han skulle straffa henne. Så som hon straffade sig själv. Men kniven inriktad mot hennes högra lår fäller hon en tår och han tvekade inte. Smärtan var så stor hoss henne att hon bet sig så hårt i läppen att hon kunde känna smaken av sitt eget blod. Ännu en gång är hon i en ond cirkel som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Det orkar hon inte. Det tog flera år att få

”några månaders kärlek\"

\"Syster kom och hämta mig\"

Viskar hon oftast varje natt innan hon somnar.

\"Jag är en svart ängel, som hör hemma hoss de andra, så låt mig fara iväg\"

säger hon till sin mamma. Hennes mamma bli såpass rädd att hon ringer till psykakuten och ber att prata med Felicias kurator och personliga läkare.

\"Jag har sett flera sår, jag vet inte vad som pågår. Snälla kan du inte hjälpa mig?\"

\"Be henne komma omgående\"

\"Åh ja tack snälla\"

\"Felicia gumman, kuratorn ville att du skulle dit\"

\"Jävla kärring fattar du inte? Min enda väg kvar är döden\"

Hon rusar ut genom dörren och smäller igen så att hela huset skakar.

\"Syster jag vet att du vill ha mig, jag.. ska göra en sak för dig som jag borde gjort för länge sedan\"

Hon går längst perrongen och gråter.

\"Jag vet att det är dags nu.\"

Hon hör tåget komma och viskar de sista orden

\"Jag lever inte för att dö, Jag dör för att leva\"




Prosa (Novell) av Maddelyn
Läst 1471 gånger
Publicerad 2007-01-29 20:33



Bookmark and Share


  deepblacksoul
Shit tjejen, du har fått en gåva! Sjukt bra text, tänkte att jag aldrig skulle orka läsa hela men det var omöjligt att sluta läsa även om telefonen ringde och dörrklockan ringde, dom fick vänta! Riktigt bra, stor applåd!=)
2007-03-14

  Ommi^^
Jag är mållös, jag visste verkligen inte att det fanns så begåvade ungdomar här i Sverige. Jag är sjukt imponerad, jätte bra text liksom känslan och allt, jag måste bara visa denna för alla jag känner :)
2007-03-05

  fragments
Super bra text! Jag läste en liten bit och fastnade, kunde inte sluta läsa. Bra skrivet på alla sätt. Jätte bra.
2007-02-20
  > Nästa text
< Föregående

Maddelyn
Maddelyn