Han är underlig. Han är också annorlunda. Han gör det som andra inte gör. Han gillar det som andra inte gillar. Varför vågar han det? Vad är det som motiverar honom? Hur orkar han? Han vet att det inte är det lättaste att våga, att vara sig själv. Han är det svarta fåret i världen, men det är bättre än det han var. Han var den vanlige. Han var den osynlige. Det irriterar honom.

Hon är hemligstämplad. Hon syns inte. Hon är mystisk. Hon vågar inte. Hon är inte stark. Hon gav upp den hon var. Hon orkade inte. Hon vill inte synas. För hon var synlig. Hon var både stark och självsäker. Alla ville vara som hon. Det var det jobbiga, alla såg upp till henne.

De gick ut. De sprang och orkade inte vara som de var. De skrek och var trötta. De träffades, möttes, sågs. De gick. De promenerade tillsammans, och det kändes som de tillhörde varandra. De var varandras ihåligheter och de hade hittad varandra. De tänkte lika. De orkade inte ta tag om livet. De visste inte hur eller var det gick att vara som i ens tankar.

De promenerade på den nylagda kullerstensgatan, och träden rörde sig som den forsande ån som fortfarande inte hade frusit till is. De hade inte sagt ett enda ord på hela vägen. Det var dem, inga andra och deras tankar lekte med varandra. De gick och gick och gick. De tänkte på livet. Är det verklighet eller bara en mardröm? Vad är meningen om det inte går att ändra. Ska man vara indelad i synlig eller osynlig för evigt?

Han undrade vad det är som är bra med den här världen?
Hon svarar att det är att vi finns, att vi kom hit eller att vi är en del av drömmen. Det måste finnas en mening.
Hon ville inte vara här, och hon provade att nypa sig i armen.

Han ville inte heller vara här om hon inte var det, han visste inte var det fanns en till som hon.
Hon undrade om han ville leva med henne för evigt, men någon annan stans.
Han frågade om hon skulle orka stå ut med henne.
Hon svarade att hon skulle göra det.

De promenerade mot dammen. Två svanar låg och vilade på en liten ö vitt i dammen. De ser hur vackert det är och hur vackert det kan vara. Svanarna lyser upp i det kalla. Det fortsätter mot parken och de lade sig på en stor gunga. De kollade upp på himlen. Den var stjärnklar, men den vackra himlen delades upp i två delar av gungställningen. Två delar. En var hans och en var hennes.

Han undrade hur hon kunde var bäst.
Hon undrade hur han kunde vara osynlig.
Hon svarade att hon inte ville vara bäst.
Han svarade att han inte ville vara osynlig.
De visste att det inte gick att ändra. De undrade hur det var att titta ner på alla människor och se hur de hade det. De trodde att det var det bästa, att inte existera. För då kan man vara som man vill.

Det lekte med tanken på att hälsa på eller flytta in i himlen, där kunde de kanske vara som de ville vara på riktigt. De gick tillsammans från gungan. De gick på den långa vägen jämns med ån. De skymtade deras billjett till deras platser. Det klättrade upp på den. Det var få fordon som passerade. De satte sig och dinglade med benen. De tvekade på om det vill åka iväg. De hörde en motor. Den kom närmare. De skulle precis börja hjälpa varandra där ifrån och tänka över saken ordenligt, det hade ju trots allt inget baggage. Bilen såg de nu. Den tutade.
De tappade taget. Det var knappt något luftmotstånd. De tog tag i varandra. Det blev kallt och de blev stela. De skrek med det kom inte ut något ljud. De frös. Det var något på botten som tog tag i dem. De höll om varandra men deras hjärtan orkade inte värma dem. De gav upp och hoppades på det bästa. De skulle få bli som de ville. Det var i alla fall vad hoppet svarade.