Mörkret är nära, solstrålarna i helvetet minskar.
Allting blir mer klart, men endå finns det en prisma, som splittrar allt som var tydligt och det blir en röra.
En röra man inte vill veta, en man hoppades inte fanns.
Sakerna som var en gång små och obetydliga, tycks nu avgöra allt vad ljus och mörker är.
Sanningen är verkligen sår i ens inre, och inte ens lögnerna kan plåstra.
Det sjunker något inom en, man vet inte vad.
Det känns så hemskt, så mörkt. Man vill bara de ska sluta, vill inte sova i mardrömmarna, vill inte leva i ett mörker.
Men det kommer aldrig bli såsom i sagan, eller hur?
När allt började bra, en skön och underbar dans på rosor, tills de djupa och sårande taggarna sticker upp, och allting slutade underbart.
Men när man sticker sig på rosors taggar i ett mörker, så önskar man att de var ens fötter som skulle plåstras om, men istället är det sitt eget inre och hjärta, som man försöker med lögner och falskhet, plåstra om.
Det lyckas nog inte, eftersom lögner alltid avslöjas och falskheten blir en del av mardrömmen.
Och inte blev rosorna lättare att försöka utstå, när ens solstrålar, ens älskade hopp började skina mindre.
Det blev plötsligt svårare att skingra ljusen i mörkret.
De började att slockna, man trevar runder utan att ha något riktmål, ljusena är släckta för en.
Man blir fast i sitt mörka inre som inte ens får frid i sina vilostunder.
Då det gäckade en intill slutet.