Jag ramlade baklänges. Misstänker, att jag spräckte skallen mot det vita marmorgolvet. Håret mitt börjar nämligen bli blött, och jag vet, att golvet var torrt innan jag föll. Förmodligen så ligger mitt huvud i en stor pöl nu. Men den röda pölen, passar nog ändå rätt bra mot det vita golvet. Nu kan jag varken se eller röra mig, så jag antar att det är rätt lönlöst att gripas av panik. Lika lönlöst som det var, att sätta ett mellanslag före ditt namn i telefonboken, bara för att det skulle hamna längst upp. Bara för att det skulle gå snabbt att ringa dig, om något sånt här skulle hända.

För min teori stämde rätt bra. Man ligger inte och tänker på utsatta barn i krig, eller på klimatförändringar som håller på att förstöra världen. Man tänker inte heller på de gamla och ensamma pensionärerna, vars kroppar sakta faller sönder. De är ju ändå bara gamlingar. Man tänker istället på den personen som håller en speciell plats i ens liv. På den där personen, man egentligen har sett för många gånger, men ändå vill ha mer utav. Man tänker på den där människan, som betyder mer än ens eget liv. På den där människan, som man älskar.

Det finns inte mycket i världen som skrämmer mig. Ändå så ligger jag här och skakar inombords, då jag känner närheten av döden, och hans andedräkt. Jag vet inte om jag är redo för den där vita tunneln, som alla pratar om. Jag vet inte om jag vill höra änglarnas sånger, eller om jag vill känna känslan då min själ lämnar min kropp. Nej, jag vet bara att jag vill kunna röra mig igen. Jag vet bara att jag vill kunna stoppa ner handen i fickan, vika upp den där blåa lilla skärmen, och ringa det där numret som har ett litet mellanslag framför sig.

Men, jag skulle undvika alla de där klyschorna. Jag skulle inte säga att jag älskar dig, du skulle höra det på mitt tonfall. Och du skulle heller inte behöva höra mig gråta. Du skulle istället förstå hur lycklig jag faktiskt blir, då jag får höra din röst.

Det är nog bäst att jag blundar nu. Inte bara för att det känns mest naturligt, utan också, för att det blir lite utav en sista goda handling, en sista signatur, från mig till världen. För det är nämligen igen vacker syn att hitta en död människa, med öppna ögon.