Den lilla småstaden riktigt sprudlade av liv denna härliga högsommar dag. Klockan på kyrktornet hade precis slagit tolv slag, människor började komma ut på det lilla torget där stadens två lunchställen fanns. Syrenbuskarna doftade härligt och lyste i lila, vitt och rosa i den lilla parken mitt på torget. Under en stor ek stod en grön parkbänk. Poliskonstapel Jönsson var en lång och ståtlig man och polisuniformen satt som ljuten på honom. Håret var för längesen tappat men flinten syntes endast när hatten åkte av och det var inget han brydde sig om längre. Det var dessutom rätt skönt att slippa bry sig hur man såg ut i håret, tyckte han. Jönsson gick mot bänken där Bosse satt. Bosse var 170 cm lång och hade lite ruffigt, halvlångt hår som ungdomarna hade nu för tiden. Kläderna var gröna av millitärkaraktär och gympadojor till det. Bosse satt och tittade ut över folket som småsprang över torget, alla hade bråttom att försöka få i sig nått under den lilla lunchtimme som var.

Bosse tänkte för sig själv när han såg Jönsson komma närmre bänken där han satt. Undrar vad han vill nu då?

-Hej, sa Jönsson och tittade sig om kring med flackande blick precis som han letade efter någon.

-Hej, Bosse tillbaka och tittade upp mot den långe mannen.

-Har du sett Sussi något?

-Ja, svarade Bosse.

-När då?

-Ja det var väl på eftermiddagen någon gång.

-Kan du precisera dig något, sa Jönsson och flackade fortfarande med blicken över det lilla torget. Han tänkte, kanske skulle hon dyka upp här helt plötsligt och allt skulle va som vanligt igen.

-Ja, hon var väl vid 15 tiden, tror jag, sa Bosse och tittade upp under luggen.

-Kan du inte säga mer precis?

-Nej.

-Var hon ensam då du såg henne, fortsatte Jönsson.

-Både ja och nej.

-Vad menare du? sa Jönsson och tittade frågande på Bosse.

-Jo, först såg jag henne med en kvinna, men efter en liten stund skakade de hand och kvinnan lämnade platsen.

-Verkade de känna varandra?

-Det är svårt att säga, sa Bosse lite undrande. Vilken utfrågning tänkte han. Typiskt Jönsson och ställa till ett sånt oväsen för Sussis skull.

-Hur såg den andra kvinnan ut? Hur gammal var hon och kände du igen henne?
Frågorna riktigt haglade från Jönssons mun.

-Jag har sett henne på TV, tror jag. Hon är 170 cm och rätt smal. Han har korpsvart hår och lite hårda drag i ansiktet. Ja hon är väl i 50 årsåldern skulle jag tro.

Jönsson tittade surt på kvinnan med mopsen som struntade i att plocka upp hundbajset. Hur kunde människor göra så, kul när man trampar i det sen.
-Hörru du du, ropade Jönsson efter kvinnan. Ta upp det där. Kvinnan tittade rodnande mot honom och hon gick tillbaka och plockade upp efter sig.
Jönsson tittade mot Bosse igen.

-Vad var vi? Jo det måste va den där Birgit Svansson, hon som leder debattprogrammet ”Du”? Sa Jönsson och undrade vad Sussi hade med den kvinnan att göra.

-Ja så heter hon, det var hon, sa Bosse självklart.

-Sen då, vad gjorde hon sen?

-Hon satte sig på bänken här, det såg ut som hon var lite rädd för hon tittade sig skrämt omkring.

-Gick hon medan du var kvar?

-Nej jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet.

-Och sen såg du henne inget mer den dagen?

-Jo faktiskt. Hon dök upp på kvarterspubben vid 18 tiden. Det hade jag nästan glömt, sa han och sparkade med den millitärfärgade gympadojan i gruset under bänken.

Det var nu riktigt varmt där under eken och Jönsson tog av sig sin hatt och kliade sig på flinten och tog upp en pappersservett och torkade sig i pannan.
-Där ser man, var hon själv där på puben?

-Jo till en början satt hon ensam vid bardisken, sen kom en liten, satt man in och satte sig bredvid på en barstol. Han såg ut som en italienare eller nått sånt, sa Bosse och flinade så alla tänderna tittade fram mellan läpparna.

-Då måste hon ha gått innan jag kom, sa Jönsson.

-Ja för annars hade du väl sett henne, sa Bosse och log igen.

-Ja jag skulle väl ha gjort de, sa Jönsson och tittade lite sorgset på Bosse.

-Mmm, var det nått mer du ville veta? Jag måste snart till jobbet igen och måste dessutom hinna slänga i mig någon mat innan.

-Nej egentligen inte, jag bara undrar var hon kan ha tagit vägen. Jag har inte sett henne på tre dagar nu. Börjar bli riktigt orolig. Undrar vad som kan ha hänt Sussi. Hon brukar ju alltid höra av sig när hon åker bort. Jag skulle ju kunna ringa hennes skolkamrater men vill inte det, hon är ju trots allt vuxen och jag borde ju kunna lita på att allt är okey, men ens barn blir aldrig vuxna. Men hon är ju trots allt 25 år och kan göra vad hon vill. Men om du ser eller hör något från henne kan du väl slå en pling eller be henne höra av sig till mig.

-Ja det ska jag göra, sa Bosse och reste på sig och sträckte ut handen till Jönsson som tog den med ett stadigt grepp i sin hand.
-Adjö då så länge, sa Bosse glatt.

-Adjö sa Jönsson och tittade efter Bosse när han försvann lite lodande från platsen under eken.

Poliskonstapel Jönsson reste sig sakta från bänken och tittade sig omkring, nej tänkte han hon är inte här. Nu var det bara gå det vanliga varvet och sen tillbaka till stationen. Kanske skulle han ta och ringa någon i alla fall och fråga. Nej, han fick ta och ge sig, hon skulle bara tycka det var pinsamt att han gjorde det. Hon hör väl av sig vad det lider tänkte han nästa sekund då han patrullerade över torget mot kyrkan.