Och jag lyssnar på State of The Ark och
känner för första gången i hela mitt liv
att jag vill få Ola Salo att hålla käften
i One Of Us Is Gonna Die Young.
För det har ju redan hänt, Oliver.

En av oss har redan dött ung,
du blev bara tretton år och
ingenting i hela världen
kunde vara mer orättvist.

Kommer du ihåg friluftsdagen 2004, Oliver?
Hela mellanstadiet skulle ut i skogen
och vara på olika stationer och
lösa svåra gåtor och leda varandra
genom labyrinter och sånt där,
för att lära känna varandra.

Den friluftsdagen var du och jag i samma lag.
Och jag såg dig som dendärnyakillenifemman,
för du hade inte alls bott i Leksand länge då.
Jag önskar att jag hade vetat vad som skulle hända dig
två år senare, för i så fall hade jag sagt mycket mer till dig.

Och jag har börjat tänka mycket på mina vänner.
Jag tänker på hur mycket jag faktiskt tycker om dem,
och att jag måste säga det innan det är för sent.
Och jag tänker på Daniel, att han måste få veta vad
jag känner innan det också är för sent.
För Oliver, jag vet hur många som tyckte om dig och
aldrig hann säga det.


Jag har blivit så extremt paranoid nu, Oliver.
Varje kväll innan jag lägger mig tänker jag att
snällasnällasnälla, gör så att ingenting händer i natt.
Jag har fått ännu svårare att sova sen den 7 december.
Och jag sätter upp post-it-lappar i hela huset till mamma
om att hon ska komma ihåg att ta ur min mobil ur laddaren
när hon lägger sig. För annars kanske den blir för varm.

Jag får ofta stänga av mina favoritlåtar i iPoden, Oliver,
och jag kan inte längre shuffla spår,
för det kommer alltid upp låtar som heter
Burn Heart Burn,
Elden,
eller låtar där de bara sjunger saker som \'\'Brinn, hjärtat, brinn\'\'
eller \'\'Bränt barn vill in i elden\'\', eller \'\'Burn baby burn\'\'.
Jag kan bryta ihop bara av att se Lasse W:s titel
Efter Nattens Bränder.

Jag vet att du inte kan höra mig, Oliver,
men jag vill ändå skriva allt det här.
För trots att jag inte kände dig så lämnade du
mycket efter dig den 7 december.

Och 7A kommer aldrig mer vara sig lika.
Ingenting på skolan kommer vara sig likt, Oliver.
Och det är ingen som vill ändra på det.
För vi ska komma ihåg dig
så länge vi lever, Oliver.
Ända tills vi också är hos dig.