Medlemmarna i min fars familj har en enastående förmåga att hugga varandra i ryggen i tid och otid. Detta innebär att trots släktens talrikhet och lilla geografiska spridning är umgänget inom den synnerligen begränsat. Den enda individ ur denna stora skara som någonsin haft det tvivelaktiga nöjet att umgås med mig och mina syskon är därför min fars moster. Aina var en anmärkningsvärd kvinna. I en tid då de flesta kvinnors liv var begränsade till en kort sejour i realskolan innan karriären som fru och mor tog vid, valde hon en helt annan väg. Aina utbildade sig, reste vida omkring och lärde sig en mängd språk. Hon blev hobbygeolog och med tiden även en mycket duktig pianist. När jag lärde känna henne förundrades jag över hennes levnadssätt men kanske framför allt över hur en kvinna som uppenbarligen hade så mycket att erbjuda kunde ha, så såg mina elvaåriga ögon det, misslyckats med att bli gift. Det var min farmor som förklarade för mig att Aina en gång hade varit förlovad men att hon ertappat sin fästman med en annan kvinna när hon åkt till Stockholm för att hälsa på honom. ”Hon kom aldrig över det” var min frivola farmors mycket okarakteristiska kommentar och det var så olikt henne att säga något sådant att jag genast insåg att det måste ha varit just så.

När min mor och jag städade upp bland Ainas kvarlåtenskap fann jag av en slump Ainas gulnade förlovningsfoto. Min mycket unga, ljuslockiga gammelmoster ser kärleksfullt på en mycket vacker ung man. Min mor såg ingen större anledning att spara särskilt mycket av Ainas personliga brev och fotografier, främst för att de flesta som en gång stått henne nära redan var döda sedan länge. Men av någon anledning behöll jag förlovningsfotot. Redan då var jag något av en samlare, men helt utan den medvetne samlarens organisationsförmåga, och fotot stacks in mellan sidorna i min gamla flora där det blev liggande i många år. Själv blev jag äldre och både Aina och hennes foto föll i glömska. Så träffade jag dig och kom att älska dig, dig och allt du är och allt du står för. Dagen du slutligen gick, efter att gradvis ha glidit undan på det sätt de försvinner som aldrig riktigt varit där till att börja med, intalade jag mig själv att jag skulle kunna älska igen. Tre år senare vet jag att det är omöjligt men underligt nog vållar det mig ingen sorg.

Häromdagen började jag sortera bland mina böcker inför flytten till Buenos Aires. Det är en underlig känsla att packa ihop ett liv, ett slags kartläggning av jaget genom böcker, skivor och foton. Sommaren med Ismael Serrano, första gången jag läste Allt är upplyst, det suddiga fotot på dig som jag behöll för att inget studiofoto någonsin varit så porträttlikt. Det var sådan du var, ständigt suddig i kanterna, omöjlig att omfatta som fågeln som i det här ögonblicket landat på fönsterbrädet och jag stelnar till orörlig med en bok i ena handen och en flyttlåda i andra. Vi ser på varandra jag och fågeln och för en sekund gör jag samma sak som jag alltid gjorde med dig, jag lägger försiktigt ner allt jag håller i och närmar mig långsamt, långsamt. I samma ögonblick hörs ett brak i trappan. Botten har gått ur en av flyttlådorna som mina vänner kånkar på och slitna pocketböcker destinerade till Myrorna trillar ner för trappstegen i ett vattenfall av papper och damm. Nästa gång jag vänder mig mot fönstret är fågeln försvunnen utan ett spår. Som om luften gått ur mig sjunker jag ner på närmaste stol och stirrar på det tomma fönsterbrädet.

Jag vaknar ur mina dagdrömmerier av en hand på min axel. Där står min vän, dammig och svettig klädd i jeans och söndrig t-shirt med texten \"Superstar\". I ena handen håller han, mycket försiktigt, ett svartvitt foto av en vacker ljushårig kvinna och en mörkhårig man. \"Ni är lika\" förklarar han på sitt sedvanliga korthuggna sätt \"tänkte att hon måste vara en släkting\". Trots sin kärvhet är han en av de mest lyhörda människor jag känner och han ursäktar sig genast och lämnar mig sittande där vid fönstret. När jag åter är ensam vänder jag på bilden och studerar min gammelmosters ansikte. Jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag känner igen hennes leende som mitt eget. Lyckan bakom det är mig inte främmande, det är lyckan över att se norrsken för första gången, tacksamheten hos någon som hittat hem efter att ha varit borttappad. Det är ett leende av äventyr och hemmahörande. Mannen ler också, men hans leende är annorlunda, ett vanligt leende inser jag när jag böjer mig över fotot i skymningsljuset. Inte mindre än så men heller inte mer.

När planet taxar ut från landningsbanan lutar jag huvudet mot nackstödet och sluter ögonen och för ett ögonblick ser jag genom min gammelmosters ögon. Det är femtiotal i Stockholm och hon har just klivit av en av de knubbiga röda bussarna på en liten gata i gamla stan. Klackarna på de nya skorna klapprar mot kullerstenarna och när hon sneglar upp mot det halvöppna fönstret känner hon hur hennes hjärta bultar i takt. Upphetsningen ger henne svindel, är det möjligt att älska någon så mycket? Ringens metall känns len och varm mot insidan av hennes fingrar och hon gnider den i den gest som så snart blivit en vana. Det är lycka att vara hans. Så står hon slutligen framför hans dörr och knackar på. Han öppnar, och trots att det är tidig eftermiddag är hans skjorta till hälften oknäppt och han saknar slips. Han verkar bestört över att se henne och det tar henne inte mer än en hundradels sekund att ta in hela scenen. Hon möter hans blick och försöker visa allt det hon inte längre kan förmå sig att säga innan hon vänder sig om och går. Det hela är över på mindre än ett ögonblick.

Det skulle ta lång tid innan jag insåg att Ainas livsval reflekterade hennes kvalitet snarare än hennes fästmans. I motsats till alla de kvinnor som älskar likt eldflugor, ofta och utan urskiljning, valde Aina att ge en människa allt. Hennes kärlek, utan förbehåll, var för enhetlig och för helgjuten för att kunna delas och genom sin handling visade hon på mer själsstyrka än som är de flesta människor förunnat. Jag vet inte vad som hände med fästmannen, men jag vill tro att hon märkte honom för livet genom sin gåva. Att hennes generositet underströk hans litenhet och för alltid tjänade som ett exempel på vad kärlek kan och är menad att kunna vara. Fotot står inramat på mitt fönsterbleck, mitt framför Plaza Nueve de Mayo. Ett vardagsmonument över integriteten, över kvinnan som älskade likt en supernova och vilade resten av sitt liv på lagrarna av århundradets kärleksbevis.