De låg tysta en stund i det varma rummet och pustade ut efter den heta sexakten och Lina vände sig på sidan och betraktade tyst Fredrik där han låg på rygg på det tjocka duntäcket som egentligen var på tok för varmt när de båda låg i sängen. Han torkade svetten från sin aldrig rynkade panna och vände sig mot henne så de låg ansikte mot ansikte i det nästan tomma rummet, inrett med endast den stora upprivna sängen, två höga lampor, två svart spermier i keramik var upphängda bakom den höga silvriga lampan det hela var så typiskt en killes sovrum, men det var fint och nyrenoverat. Byrån med klockradion som talade om vad klockan var med glödande röda siffror sa åt henne att gå som hon alltid gjorde efter att de var klara. Med vad det nu var de båda höll på med, för bara sex kunde det inte vara. Hon visste att hon borde gå men kunde inte låta bli att se på honom, på hans vackra kropp, den var välsvarvad och spänstig trots att han själv hela tiden sa att han ville träna mer, vilket hon inte kunde förstå, han var ju redan så perfekt och behövde inte förändra en millimeter av sin kropp.

Hans stora blå ögon studerade henne granskande där hon låg och funderade med blicken nu riktad upp mot det vita taket som verkade så långt bort, men ändå alltför nära. Men han bestämde sig för att väcka henne ur sin tankedvala, han skulle upp tidigt nästa dag och klockan hade redan slagit 23 slaget. Så han reste sig upp på armbågen och sänkte sig ner över hennes ansikte och kysste henne mjukt på de lätt svullna läpparna. Han älskade hennes läppar och kunde kyssa dem i en evighet men det var dags för henne att gå, som vanligt.

Han hade ofta funderat på om han skulle fråga henne om hon ville stanna över natten i hans lägenhet men var så osäker på hur han kände, över Det och över henne. Känslorna fanns där, men han var inte redo, inte än. Trots det var han rädd att förlora henne, det var dock inget han var beredd att erkänna och lät henne istället alltid se ett hårt skal av honom, ett likgiltigt som hela tiden sa jag bryr mig inte det är ditt liv, och han var livrädd för att hon skulle ställa ultimatum. Det skulle betyda att han blev tvungen att visa henne dörren och låsa bommar efter henne. Hans hjärta var inte öppet nog för att göra säkra val och inte heller stängt nog.

Plötsligt slog ångesten emot henne som istappar sprängdes i lungorna där hon låg och log ansträngt svagt mot honom, mannen hon älskat så innerligt en gång i tiden, mannen som krossat hennes hjärta utan så mycket som ett förlåt.

Jojomannen kallade hon honom, för hans känslor, beteende och deras förhållande till varandra hoppade omkring som en jojo, eller kanske en berg och dalbana... Vilket fall som helst så hade det hänt mycket mellan de båda. Han hade börjat med att vara kär i henne men hon hade inte känt detsamma, sedan när hans känslor svalnat började hennes växa till vuxna kärleksörter, och nu efter flera månader av tårar, ångest, skärsår och självmordstankar så hade hon äntligen lyckats skapa sig ett skydd som tillät henne att vara neutral mot honom på kärleksfronten. Han ville inte ha förhållande just nu, exakt så hade det varit i nästan ett år nu.

Han var en bränd sate och hon visste inte om hon kunde vänta mer, om hon orkade vänta på... något, när det enda han gett henne genom året varit ett fåtal brödsmulor med jämna mellanrum för att hålla hennes hopp vid liv. Hoppet för att Något, med de båda skulle bli... säkert. Men det blev det aldrig.

Hon såg på honom genom det dova ljuset och sa snabbt att hon måste gå innan han skulle komma med en stum rad om att han skulle jobba imorgon och nästan Knuffa ut henne ur lägenheten. Och han nickade och förklarade trots att hon redan skulle gå att han skulle upp tidigt och stressade henne utan att märka det.

Lina tog snabbt upp några av sina kläder och försökte att låta oberörd när hon log svagt och sa att hon var på väg. Men förnedringen, känslan av att han bara ville ha henne ut ur sin alldeles egna stora trerums lägenhet var total, som alltid. Men ändå fortsatte hon att komma tillbaka, till den där lägenheten, till honom och till den här sårbara positionen.

Den stora hallen verkade vilja tränga ut henne och tavlan på den flygande hunden längre bort på hallväggen skällde åt henne att gå, samma tavla som varje gång hon kom dit välkomnade henne hetsigt och glatt. Trägolvet knakade till och hon var plötsligt rädd för att snubbla och ta ännu längre tid på sig, men gick med stabila steg tvärs genom den upplysta hallen bort till tv-rummet för att samla ihop resten av sina kläder som låg spridda över den vita soffan i det svagt upplysta rummet och csi (eller vad det nu heter) start tema ljöd stilla genom rummet. Och hon såg på samma fläck som de för bara två timmar sedan legat och kelat på, där de myst och känt sig trygga. Men besöken hos Fredrik slutade alltid i sovrummet. På väg ut ur rummet drog hon snabbt tröjan över huvudet och kände hur vinddraget från den och rummet doftade en blandning av hennes och hans parfym och röken från de tända ljusen han haft tända när hon kom, tobaksröken märkte hon inte ens, kanske var hon äntligen immun mot det. Om hon ändå varit det mot Hans doft också, doften av hans tvål, parfym och den underbara doften av bara honom. Den som alltid försatte henne i ett sömngående stadie, som fick hennes hjärna att sluta producera vett och tankar och fick henne att bara följa med honom.

Stående i hallen jagandes av den flaxande hundtavlan trädde hon på de höga bruna läderstövlarna som börjat flagna i vintervind och rasande regn, drog på sig den blå jackan och virade den matchande halsduken om halsen innan hon med en osynlig tår i ögat kände hur jobbigt allt det här var. Hon låste upp den massiva trädörren, öppnade den på glänt och blinkade snabbt bort tårarna innan hon vände sig mot honom igen.

Det här var sista gången på ett bra tag som hon skulle stå där och hon kunde inte låta bli att undra om hon någonsin skulle få stå just där igen. Det var en hemsk tanke, en som förföljde henne varje dag, varje gång hon stod där, när hon var hemma och saknade allt det här. Hon skulle resa dagen därpå, till skolan hon skulle gå och bo på varje vecka i några månader fram. Och hon skulle inte komma tillbaka förrän om nästan två veckor för att sedan vara tillbaka i en helg och sedan borta två veckor igen.

Innerst inne visste hon att hon skulle sakna honom, Fredrik, killen som sårat henne, killen hon just haft sex med för tusende gången, han som gav henne sex (tusen) olika känslor.

Men hon pussade honom lätt på kinden och gav honom en kram, en som skulle vara snabb men han höll kvar henne lite längre än vanligt och kysste henne mjukt på munnen och medan de båda gick lite närmare utgången log han mot henne och sa

- Lycka till med skolan nu så hörs vi, och snuddade lätt vid hennes hand när hon slank ut genom dörröppningen

- Tack, log hon tappert och började gå nerför trappan till utgången av byggnaden medan hon sa en sista gång, sov så gott och han sa detsamma, ett hejdå och hon öppnade den tunga dörren till den kalla verkligheten just som han stängde sin till värmen, och allt var slut igen.

Åtminstone för den här gången.

Sex (tusen) känslor

Av Mig Jenny Svensson Rosberg

(mitt riktiga namn)

6/2-07