Han viskade mitt namn
jag satt där ihopkrupen i hörnet
skuggan dolde mitt ansikte
ingen kunde se mig
klänningen jag bar
var den grå eller bara smutsig?
jag såg de andra
de satt vid det uppdukade bordet
det var fest
skratten och glädjen nådde mitt inre
vågade jag drömma?
drömma om att få ta del av allt det goda
att sitta på en stol vid det uppdukade bordet
kanske kunde jag få sitta med vid ett hörn
men jag visste att det bara var en dröm
då såg jag Honom, Han satt där
längst bort på kortänden av bordet
Kärleken själv
så vacker, så ren
hörde mitt namn viskas
\"vem är det som viskar mitt namn\" tänkte jag
igen hörde jag mitt namn viskas
och igen
vem viskar så att jag hör igenom alla skratten?
\"kom\" sa rösten
jag som inte kan gå
har suttit här ihopkrupen i hörnet
det är här jag hör hemma
jag kan inte gå
hörde mitt namn viskas igen
det var kraft bakom ordet
det var kärlek bakom ordet
det var en ljuvlighet bakom ordet
det var det som gjorde att jag reste mig upp
jag gick ända fram till Kärleken själv
där fanns en stol ledig
jag satte mig ner
min klänning var vit och ren
jag som trodde att ingen såg mig
jag som trodde att jag inte kunde gå
Han viskade mitt namn