Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Han viskade mitt namn


jag satt där ihopkrupen i hörnet
skuggan dolde mitt ansikte
ingen kunde se mig

klänningen jag bar
var den grå eller bara smutsig?

jag såg de andra
de satt vid det uppdukade bordet

det var fest

skratten och glädjen nådde mitt inre

vågade jag drömma?
drömma om att få ta del av allt det goda
att sitta på en stol vid det uppdukade bordet

kanske kunde jag få sitta med vid ett hörn
men jag visste att det bara var en dröm

då såg jag Honom, Han satt där
längst bort på kortänden av bordet


Kärleken själv
så vacker, så ren


hörde mitt namn viskas
\"vem är det som viskar mitt namn\" tänkte jag

igen hörde jag mitt namn viskas
och igen

vem viskar så att jag hör igenom alla skratten?

\"kom\" sa rösten

jag som inte kan gå
har suttit här ihopkrupen i hörnet
det är här jag hör hemma
jag kan inte gå

hörde mitt namn viskas igen

det var kraft bakom ordet
det var kärlek bakom ordet
det var en ljuvlighet bakom ordet

det var det som gjorde att jag reste mig upp
jag gick ända fram till Kärleken själv

där fanns en stol ledig
jag satte mig ner

min klänning var vit och ren

jag som trodde att ingen såg mig
jag som trodde att jag inte kunde gå


Han viskade mitt namn










Fri vers av Lenac
Läst 333 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-02-08 11:50



Bookmark and Share


    eva m h
Fint och ömsint skrivet!
2007-02-09

  Marreb
Lena, Lena! Vad fint.
2007-02-08
  > Nästa text
< Föregående

Lenac