Jag går vägarna
rutna i ensamhet
Matar endast fåglarna
med sten

Jag tittar ner i tysta tomma brunnar
Där ekot är min vänligaste fiende
här i vimel av lögner och bedrag

Jag sparkar löven på marken
i februari
Och leker vacker färgsprakande
på min egna tysta väg
Och försöker få fram leendet på mina läppar
Men faller bara ner på marken

Jag kan känna gruset sticka i mina armar
jag känner tårna frysa av vinden
och känslan av att vara död på kärlek
och förmultad i detta vita stormhav
av människor som inte förstår