Förlåt

Han slutade le åt mig och jag hatade honom, kunde han inte le en gång, kunde han inte prata med mig, det var som om har grävde mit djup i mig ännu djupare, men han märkte det inte själv. Och så log han. En sekund. Och varför inte le tillbaka, varför inte sätta sig någon extra gång bredvid honom? Och bara hans ögon gör mitt hjärta tyngre och skådespelet i hans ansikte fastnar där i mig, ingjutet, och han ler mot mig och himlar med ögonen och jag tar hans mp3 mest bara för att ha en del av honom i mig och efter 3 timmarmed "this is how it goes" i mina öron susar det honom i mig, och han tar tillbaka spelaren och går iväg och ljudet av hans röst spelas om och om igen med den sista repliken:

Jag går på matte nu