Malen betar beslutsamt
på min begränsade ylleåker
Den knaprar målmedvetet
på min väv varje dag
Tar allt större tuggor
Munnen har blivit ett gap
som glupskt sätter i sig
mitt levda jag
Bara framtiden
ligger blank och orörd

Men jag måste leva fort
Snart kommer tomheten
och slukar mina gobelänger
slickar mina trådar färglösa
Jag får inget mönster kvar
Jag blir diffus
Jag är snart ingenting
Hjälp mig äta
Hjälp mig gå
Hjälp…


Om jag lär mig leva i nuet
Kan inte ingentingens tomhet
rå på mig
Då lever jag blott och bart
enbart nu
Då kan aldrig nu bli då
För då förblir då
nu
Alltid nu