Jag är så otroligt trött.
Min själ är helt jävla sabbad.
Hela jag är ett enda nervvrak.
Har inte sovit ordentligt på tre veckor.
Allt runt om kring mig rör sig så jäkla fort.
Jag vill bara gråta.
Men jag tycks inte hitta någon särskilt bra anledning för det.
Så jag låter bli.
Klistrar smidigt och vant på mig ett bedårande leende istället.
Det funkar,
precis som alltid märker ingen något.
Är jag verkligen så bra på att fejka att allt är tipp topp.
Har det gått så långt?
Vad har hänt med mig?
Varför har jag frivilligt tillåtit mig själv att förvandlas
till en skrattande jag-mår-alltid-så-jävla-bra person?
Hur i hela helvete kunde det hända?
Samhället suger musten ur mig,
och min vardag är präglad av skitsnack och smutskastning.
Jag hatar verkligen skolan.
Samhället lyckas ju till och med förvandla den mest viljestarka och livsglada person,
till en självmordsbenägen härva av tårar och blod.
Hur långt ska de gå innan någon märker något?
Innan någon fattar att när ungarna ler,
så ler dom för att dom har LÄRT sig att se glada ut vid alla tillfällen,
och inte för att dom mår bra.
Hur långt ska det gå
innan någon lägger märke till de snövita ränderna på våra handleder?
Hur högt måste vi skrika för att någon ska höra oss för allt jävla politikersnack,
om att i Sverige så förekommer ingen mobbning?
Vad måste vi gå igenom innan någon ens bryr sig?





Hur många lik ska våra kära ministrar trampa på innan de äntligen tittar ner,
och ser allt blod,
som flyter i skolans tomma korridorer?