Jag minns det som det var i går…
Sommarens första sjungande gryning.
…och jag önskar att det vore - nu…

Jag minns sommarens första gryning…
Strimmor av ljus vecklade ut sina solblad ur horisontens sprängfyllda blomsterknopp.
Hur nattens kalla dagg förvandlats till skimrande pärlor utspridda i gräset.
…och jag önskar att det vore…

Jag minns det som det var i går…
Hur vi sakta väcktes till en ny morgon, av fåglarnas klockor, som ekande lekte med varandra.
Nakna och avskalade, tätt ihop slingrade, var vi naturens egna grenar.
Genom nattens köttsliga andakt,
upplöste vi de gränser som avskiljt oss från att skalda med naturens egna tungomål.
…och jag önskar att det vore…

Jag minns det som det var i går…
Det allra första uppvaknandet, där vi låg, ansikte mot ansikte.
Din blick var varm och öppen och jag kände hur du var lika våt som dropparna i gräset.
Under nattens korta blinkning av mörker, hade våra kroppar, fallit med slocknande stjärnor.
Och någonstans hade vi, i en gryningssång, funnit vårt ursprung i oändlighetens fullkomlighet.
…och jag önskar att det vore…

Jag minns det som om det bara var ett ögonblick sedan…
Då månen hade dansat över din bleka hud.
Hur vi med en skälvning hade tagit emot den sista vårnattens ljumma vind.
När vi ofrånkomligt kapitulerade, inför vår rena åtrå, böjde sig bugande min själ för din.
Mina sökande händer, hittade fram till din flödande källa,
där jag dyrkande släckte mina spruckna läppars törst.
…och jag önskar att det vore nu…

Jag minns det som det var i går…
Min nyvakna gryningssång, -min alba.
… och jag önskar att det vore…
Idag… Nu… För alltid… Vi.