Lycka var ej ditt öde du dystra fågel.
Ditt öde är mörkt som en synd.

Glädje var inget för dig, din kråka.
Livet var aldrig din vän.

Gå nu tillbaka till din dystra boning,
ja, lev som den kråka du är.
Kraxa där inne bäst du bara vill,
där ingen hör då du spottar och svär.

Samla lite näring från våra rester,
plocka åt dig det lilla du får.
Men våga inte tro och hoppas på nåt,
det blir bara värre år efter år.

En flicka ser kråkan och tar den i hand.
Runt halsen hon knyter ett band.
Men kråkan är trött och resan är lång,
så Flickan sjöng fågeln en sång:

\"Flyg för ditt dystra och eländinga liv,
flyg tills du bortglömmen blir.
Flyg du olycksfågel, tills du långt borta är.
Flyg så långt vingarna bär.

Men innan dina sista krafter tatt slut,
innan du lägger dig ner och dör.
Skulle jag vela be dig, att du ger dig ut -
det är något jag vill att du gör.

Flyg förbi molnen, och långt därifrån,
flyg upp till himlen, var gud håller till.
Ge honom mitt sorgeband och ställ honom frågan,
vad han med allt detta elände vill.\"