\"Det är din tur nu\" säger receptionisten vänligt innan hon återgår till sina papper.


Jag släpper mitt krampaktiga tag om vännens hand.

\"Ska jag följa med in eller vänta utanför?\"
\"Vänta\"
\"Lägg inte på!!\" låter det i mobilen jag håller tryckt mot hakan.
Jag svarar inte ens utan reser mig från träbänken och går emot den medlidsamt leende.
Hon bara väntar.

Såklart ska hennes patientrum vara längst bort i korridoren.
Ni vet att det sägs att när man får en nära-döden-upplevelse så ser man hela sitt liv passera, men jag såg de senaste 4 månaderna. All orolig väntan och hård panikträning.
Den tiden var så lång att jag nästan hunnit glömma bort
allt det här.
Jag tänkte tillbaka till igår natt
som långsamt gick över till imorse
då jag åt, tränade och spydde som en kalv i omgångar,
bara för att hela tiden ha något att göra.

Nu stod jag äntligen här och läste att hon jag var hos hette Ingvor och hade alla mina uppgifter som en lång lista i sin databas.
\"Hur känns det?\"
Ja, hur fan tror du det känns?! tjöt jag frustrerat inombords.
En förvånad fnysning från mobilen skvallrade om att Christina undrade samma sak.
\"Ärligt talat så har jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig spytt så mycket heller\"
\"Är du så orolig?\"
\"Ja, så orolig är jag\"


Tiden här är slut.
Jag samlar ihop alla saker och går snabbt ur rummet samtidigt som jag ursäktar mig mekaniskt gång på gång.
Therese reser sig upp när hon ser mig svänga runt hörnet av korridoren. Först ler hon lättat, men det ändras snabbt till ett förskräckt grin när hon hon ser mascaran rinna strida strömmar längsmed kinderna, ner för hakan.
I mobilen hörs Christinas korta andetag. Hon bara väntar.
En snabb hand på axeln förvandlas till en våldsam kram där jag frustar och hulkar till väntsalens stora förskräckelse.
Långa andetag. Pustar ut och drar in.
Drar in Therese\'s underbara doft.
Tessie trygghet. Tessie hemma.
Lyckas tillslut samla ihop mig tillräckligt för att slita mig från hennes vita hals och jumper. Hon bara väntar.

\"Det var negativt\"


Den dagen kommer jag förmodligen aldrig glömma.
Nära döden men ännu närmare livet.
Aldrig har en kram kunnat kännas så nära
som den första gången i livet jag fick känna på tårar
i ren och skär glädje