Du säger - att du inte orkar längre, att du verkligen har försökt.
- Nej nej nej, säger jag, snälla lämna mig inte...
Du säger att du kämpat för mig och att det borde ha räckt
- Då vet du ingenting om att kämpa...

Du säger- att min osäkerhet och mitt ifrågasättande förstört dina känslor
- Du har ju gjort mig osäker svarar jag förtvivlat, ja har ju ifrågasatt för att inga missförstånd ska ske
Du säger- Sluta skyll ifrån dig, du har betett dig dåligt och du är en HEMSK person
- Jag har aldrig varit HEMSK mot dig svarar jag gråtandes,
...och känslor kan inte bara vända så lätt.
Du svarar- Att för dig så kan det, det och när det väl sker så sker det fort.

Jag gråter, misströstar, ber dig se ditt eget beteende och vad det har orsakat hos mig.
Du skriker och spyr galla över mig och hela min person, över att jag inte tröstade dig på rätt sätt när du grät över din pappas död
Vad är rätt sätt? finns det ett rätt sätt eller menar du DITT sätt?

Du säger upprört: att du inte känner nånting för mig längre och att du hoppas jag behandlar min nästa pojkvän bättre!
-
Fuck you tänker jag...
Det är DU som har satt upp regler för hur vi ska höras, du har ignorerat mig när jag är ledsen, behandlat mig som din jävla kk och nu sista veckan som man inte ens behandlar sin värsta fiende och jag är svinet?

Du säger att du är lätt och självklar att förstå och jag skulle bara accepterat dig som den du är
- LÄTT???? du är inte lätt nånstans, du vet inte hur man är en pojkvän
Du skrattar hämningfyllt och säger - Mmmm skyll ifrån dig bara, gör det, jag vill inte ens SE dig igen...

Jag svarar nu kallt - Du bär en sorg och ilska inom dig som gör dig överkänslig och instabil, du skrämmer mig så det kommer du garanterat slippa.