Jag är så jävla fucktup just nu.
Jag hatar dig så oändligt mycket samtidigt som jag vill vara med dig hela tiden.
Förrut var jag bara småsur, nu kan jag inte ens ringa dig.
Jag vill bara ringa dig och gråta. Gråta och säga förlåt.
Men det gör jag inte. Jag är för feg.
Du är arg på mig, fast det var du som övergav mig.
Är jag för töntig för att ses utomhus med eller?
Det var det som irriterade mig till att börja med, men nu vill jag inget hellre än att få stå i sin skugga. Bara jag får vara med dig.
Ingen seger utan kamp... men jag orkar inte kämpa. Utan dig har jag liksom ingen glöd...
Ett halvårs hemligheter, väntar på att bli sagda. Men de blir dom inte.
Kommer kanske aldrig bli.
Kommer vi någonsin få tillbaka det vi haft?
FÖRLÅT! Förlåt för att jag fick nog.