Vapenvila

• - Fy fan vad jag är snygg, log han överdrivet framför den höga helfigursspegeln medan han spände och flexade sina välsvarvade muskler.
• - Hallå mannen, ska vi träna eller inte? skrattade Marcus dovt åt sin kompis.

Kompisen såg på honom med leende ögon men skiftade snabbt riktning till en storbystad blondin som satt och tryckte, stönade och särade på benen och pressade till det yttersta.

• - Fy fan! Utropade den unga mannen klagande och äcklad, och Marcus snurrade runt för att se vad han talade om.
• - A ja de borde verkligen inte visa förlossningar på tv:n när man tränar, sa han med en grimas, medan han innerst inne kände hur han längtade så efter att få bli pappa men det var inget han erkände för sin kompis.

En arm greppade hans breda precis lagom tränade axlar och Peters röst blåste starka vinddrag genom hans mörka hår.

• - Kom igen nu visar vi de här mesarna hur det går till! Skrattade kompisen löjligt i hans öra och Marcus log troget.
• - Ja det är klart!

Väl på jobbet

Sara såg på de båda unga männen, och insåg tydligt efter de få veckor hon varit på sitt nya jobb, nu efter att ha studerat sina kollegor, att det kanske inte var det bästa att ha nära kompisar på arbetsplatsen. Hennes granskning omfattade dock endast de två vännerna som satt framför henne vid ett av de andra skrangliga borden. Den ena, Marcus var ofta tyst och hade de finaste bruna ögon Sara någonsin skådat, hon log i sina tankar, den unge mannen sa aldrig mer än nödvändigt.Medan hans sedan länge goda vän Peter besatt den såkallade gåvan av tal, med sitt självgoda leende och övertränade kropp kunde han prata på tills öronen på den som lyssnade var nära att blöda.

• - Hej, hälsade hon och höjde handen en aning till hälsning medan hon log lite tyst mot de båda killarna, satte sig sedan till rätta på en av de fläckiga gröna stolarna i kafeterian. Och lyssnade diskret på deras livliga men ensidiga samtal då det mest var den långa spänstiga mannen som talade
• - Så du ser Marcus, Jag har Alltid rätt, log Peter självsäkert och sträckte på sina långa ben.

Marcus som såg minst lika bra ut om inte bättre såg på sin övermogna kompis och log en aning ansträngt medan han såg sig om i väl upplysta kafeterian som om han sökte efter något, eller Någon. Till slut lutade han sig en aning bakåt och vände huvudet, där han med ett växande leende fann vad han sökte, den nya tjejen, hon som var så söt med sitt långa mörka och ofta flygande lockiga hår. Hon med de blå ögonen som han ofta märkt hade studerat han och hans kompis alla sätt. Sara bröt blicken och såg snabbt ner i tallriken, spände blicken i den som om det när som helst skulle skymtas en hajfena mitt i den vattniga orangeaktiga klumpsoppan. Men kunde inte hejda sin förtjusning över blicken den unge mannen gett henne utan log sedan för sig själv. Log som en fjortonårig tjej på mattelektionen när den "coola" kille just frågat om han får sitta på platsen bredvid.

- Ohoh!, Kom det plötsligt från Peters fylliga mun och han höjde och sänkte de ljusa ögonbrynen ett par gånger emot Marcus generade min, så du gillar praktikantbruden?

Marcus drog en aning på sina lätt spända läppar medan han röd i det annars solbruna ansiktet drog sin stora välformade hand genom det tjocka bruna håret och svarade sedan med en lätt knytnäve mot sin kompis axel som bara fortsatte att skratta.

• - Hon heter Sara tror jag, Log den ett år yngre mjukt. Och harklade sig sedan för att inte låta alltför... ja fjollig.
• - Ja nåt sånt, svarade Peter och ryckte på axlarna, Henne skulle man nog kunna ta, Haha, skrattade han sedan belåtet och höll sig om sin annars vältränade men nu lätt uppsvällda mage, då minst 8 bullar och en tallrik seg soppa stimmade omkring däri.

Trots det var han ännu vacker på något trollbundet sätt, det kunde Sara inte neka till, men han var lite av ett svin, en player så att säga. Själv föredrog hon Marcus, om hon nu hade känt att hon behövt och velat välja mellan de båda männen. För han till skillnad från sin stormunnade kompis var inte så högljudd och sa inte så värst mycket, utan lät endast konkreta förståliga och ja viktiga saker slippa ut. Sara och han hade kanske växlat tio ord sedan hon börjat på reklambyrån som hon nu lärt sig älska. Ty doften av reklambladen var så tillfredställande. Medan hon dock kunde tänka sig annat som var Mer tillfredställande, tänkte hon modigt och höjde ett välansat ögonbryn medan hon studerade Marcus starka ryggtavla som en jägare studerade sitt villebråd. Men skrattade sedan åt sig själv, så löjlig hon var.

Sara nickade mot Marian, chefens sekreterare som satt och målade sina välväxta naglar alldeles röda, den livliga äldre damen log och besvarade nicken. Äntligen var dagen över.

Nu återstod det endast för henne att gå vägen hem, och ta det lite lugnt, samla sig för den nya veckan som skymtades bakom helgens dova dagar. Med mp3 hörlurarna i de halvt döva öronen missade hon nästan när den löjligt stora mobilen i hennes röda jacka plingade vilt och visslade fram tonerna av Perikles, var ska vi sova inatt.

Snabbt halade hon upp tegelstenen och tryckte den mot örat.

• - Hallå...? svarade hon frågande med den röda munnen intill den kalla tegelstenen, skrattade sedan en aning då hon kom på att hörlurarna ännu satt vilande i öronen och tog av dem. Hallå, sa hon igen och lät sedan de spända axlarna falla, det var bara Karin, hennes bästa och enda väninna och fd skolkamrat på högskolan

• - Hej gummMan! Ropade väninnan glatt och högt i sin egen småstensstora mobil för att överrösta musik i bakgrunden. Har du lust att ta en drink lite senare, som typ om en timme?

Väninnan hade alltid haft en väldigt livlig och ofta glad uppsyn på livet och det lyste igenom nästan allt hon sa och gjorde. Dock förutom när hon träffade på överdrivna killar, då hon skiftade helt, tänkte Sara med ett trött leende och skulle just säga att hon nog bara ville vara hemma ikväll men Karin fortsatte snabbt.

- Jag är redan där men vi möts utanför Star shine om en timme ok, jag måste gå nu, pusspuss gumman.

Innan Sara visste ordet av lyssnade hon till det ekande ljudet som återstod av samtalet, tegelstenens display mörknade och hon stängde luckan.

• - Haha, precis, skrattade Karin någon timme senare där hon stod med armen slängd runt sin väninnas axlar, Okapabel att stå stadigt på egna ben. Ett ansträngt leende trängde över Saras läppar tillsammans med tröttheten som låg vilande bakom fasaden. Men hon råkade vara en stjärna på charader. Då hon spelat upp tusen olika av dem varje sekund av hela hennes liv sen hon var 9 då hennes pappa lämnat dem och allt hade handlat om att le modigt, trots att det aldrig kunde vara äkta leenden som lekte över det tunna ansikte

• - Tjena, hörde hon plötsligt andas i hennes öra och hon snurrade runt för att möta Peters manliga ansikte, och flirtande ögon. Han anda doftade av den dyra sortens öl medan resten doftade av överdriven besprutning av rakvatten. Men hon besvarade artigt leendet och skulle just fråga var Marcus höll hus när han plötsligt uppenbarade sig på väg mot dem med en öl i vardera handen, som han sedan räckte till sin kompis medan han behöll den andra för sig själv. Han fick syn på Sara och ett brett leende uppenbarade sig i det pojkaktigt manliga ansiktet. Medan hans vän plötsligt verkade jäktad att gå därifrån och ragga vidare. Men just som han skulle dra med sig sin polare därifrån kom började Karin till Saras räddning och började utan större entusiasm konversera med honom, medan hon slängde uttråkat med det vilda röda håret, vilket utgjorde sig tydligt gentemot hennes ljusa hy. De log ansträngt båda två då de inte hade allt för mycket till övers för varandra. Hon tyckte att han var en självgod mansidiot, ett manssvin men försökte hålla ut. Medan han i sin tur tyckte att hennes hår påminde om clownhår medan hennes ansikte var riktigt sött, men att hon var alltför högljudd och sarkastisk. Letandes efter ett ämne som inte skulle få dem att slita håret av varandra kastade de längtansfulla blickar mot sina vänner som log och skratta glatt och helt hade glömt bort dem.

Och Så fortsatte det i veckor efter och Peter började bli rastlös, osäker på om det berodde på svartsjuka gentemot Marcus för att praktikantbruden lade mer märke till honom än vad hon gjorde till Peter eller om det var mot praktikantbruden för att Marcus plötsligt bara såg henne och bara lyssnade till Hennes läppar.

Till slut orkade hans sårade ego inte med att bli ignorerad längre, trots att han hela tiden fått Marcus med sig varje gång han velat, maktlysten och märkbart livrädd för att mista sin makt slängde han fram ett par match biljetter till hans och Marcus favoritlag, säker på att vännen skulle nappa, ingen kunde väl säga nej, till Honom.

• - Wow! Utropade kompisen, Hur fick du fatt i dem?
• - Jadu, jag har mina kontakter, svarade Peter som om han vore en kung talande till sina beundrande tjänare. Men till hans stora förvåning och irritation, räckte kompisen tillbaka biljetterna till honom och sa ett ord han Aldrig hört honom yttra förut
• - Nej... Jag kan inte, Sara fyller år och jag ska bjuda henne på middag, du får gå med nå.. Men Peter avbröt honom argt
• - Vafan Mackan ska överge mig för en jäkla Brud! Väste han argt.
• - Sara Är Inte bara en brud, hon är min flickvän och jag... älskar henne, det Vet du om, svarade han ansträngt lugnt.
• - Du är bara löjlig, ta emot biljetten nu så glömmer vi din lilla egotripp här, sade sedan Peter lite lugnare och sköt över biljetten till sin kompis igen.
• - Vad Håller du på med?, jag Sa att jag inte Kan.
• - Så du väljer den där SLAMPAN istället för MIG! Nästan skrek han.

Nu hade han fått nog och Marcus med som för första gången stod upp för sig själv. Han reste sig och slet tag i sin ilskna kompis minst lika ilsken men dock mer kapabel att hålla det i schack. Men Nu var det nog. Han höjde en knuten näve och var nära att slå sin bästa kompis blodig när Sara plötsligt uppenbarade sig.

• - Vad håller ni på med!? Utropade hon, trots att hon hört dem bråka, hört vad Peter sagt om henne, men han förtjänade inte det här, smällen, ja kanske men inte att han skulle göra sin Marcus så här upprörd.
• - Marcus... sa hon sedan och såg på honom med tårade ögon. Hans spända käkar slappnade av och han släppte bryskt taget om sin före detta bästa kompis och gick därifrån utan ett ord. Sara gick efter och de kunde höra hur Peter ropade en massa tämligen löjliga namn efter dem.

En vecka kom och gick, utan att Marcus och Peter talade till varandra och hon kunde se hur det hela tärde på hennes trogna pojkvän. Då förstod hon att det endast fanns En sak att göra.

Hon vägde den stora tegelstenen i sin tunna hand, hon slog ett nummet och slungade den sedan upp till örat.

• - Hej, det är jag... vi måste prata.

Helgen kom, det var lördagskväll och Saras födelsedag hade slagit rot i luften de andades.

• - Jag har nåt till dig, log hon stilla över det vackert dukade bordet på den så eleganta restaurangen, dit Marcus hade bjudit henne. Han log emot henne, dock kluven av hur han kände för att ha förlorat en vän men samtidigt så otroligt lycklig över att han hade funnit Sara.
• - Vad pratar du om? det är Du som fyller år, inte ska väl Du ge mig något då, han skrattade, utan att kunna låta bli skrattade även hon innan hon fortsatte.
• - Det är en överraskning och vad som än händer måste du göra som Jag säger, det är ju trots allt Jag som fyller år, log hon bestämt.
• - Haha, ja okej då. Svarade han
• -

De reste sig och började gå en lång stund tills de kom upp framför byggnaden och han tvärstannade

• - Jag kan inte gå in Här, sade han och såg bedjande på henne.
• - Jo. Det kan du, hon spände blicken i honom med ett dovt leende.

Efter tiominuters övertalande var de äntligen inne och hon ledde honom till deras platser, där Marcus plötsligt stannade igen.

• - Vad gör Han Här? Frågade han och rynkade ögonbrynen.
• - Det är lugnt, jag har pratat med honom, och han vill träffa dig, Förklarade Sara kort.

Han började protestera men hon fortsatte, OCH mig, Det är lugnt mellan oss nu, och jag vill verkligen inte att du ska förlora din allra bästa kompis på grund av mig, så snälla... bara prata med honom. Låt honom förklara och lyssna på honom.

Hon knuffade honom ömt framför sig och Peter fick syn på dem, och såg direkt envis ut. Men Sara log menande mot honom, och då kunde inte han göra något annat, han gillade den där tjejen nu, de hade träffats bara dagen innan och pratat om allt. Och de hade båda kommit fram till att de inte bara kunde kasta bort en sådan vänskap som Marcus och han hade.

• - Hej, sade Marcus ansträngt
• - Hej, sade Peter tillbaka, allt var väldigt sterilt i deras samtal till en början, men innan de visste ordet av skrattade de alla tre glatt och det slutade med att den kvällen blev den roligaste på länge, för de alla tre.

Sara såg kärleksfullt mot sin pojkvän, och han, halvt mimade, halvt viskade orden, Jag älskar dig och log brett innan han kysste hennes leende. Peter såg på de båda och nickade sedan leende mot Sara och hon, log tillbaka

Kanske kunde en vänskap som Marcus och Peter växa mellan även de båda.

Just då kom Karin in och satte sig bredvid Peter. Sara såg bort och kunde knappt hålla sig för skratt över Peters min när hennes väninna kom in, hon var beredd på småbråk men hörde plötsligt Peters stämma endast mjukt uttala det enkla ordet:

• - Hej.

Ja kanske kunde mirakel ske ändå, hon log och lutade sig ömt mot Marcus axel.

- Jag älskar dig