Ensamheten kryper sig sakta inpå, från mörkrets mörka vrå.
Dunkla tårar rinner ner, längs mina kinder alltmer.
Nattens kyla fryser dem till is, likaså mitt hjärta i en kylig bris.

Jag färdas på en resa, en resa utan mål.
Bland bortträngda platser, längs en väg av ett svårt hål.
Dom smärtsamma minnena hugger igenom mig med en kniv av vasst stål.

Jag ser minnen som har hänt, på platser då vi fortfarande var två.
Det känns som det var igår.
Om det ändå vore så.

Kroppen fyllds med en tomhet som gör sig åter påmind.
Starkare nu än förr.
En tomhet av saknad, En saknad för dig.

Åter blandas blod och färgar tårarna röd.
Utan dig är min själ blek och död.

Men min resa tar mig till mitt slut,
Sorgsen i min ensamhet sitter jag här tillslut.
Med tankar och önskningar att det aldrig tog slut.

//Yoshi 2007