Man känner sig alltid lite tom
när man kommer hem
efter en evighets sökande
som om minnen har lämnat en
står man i hallen
med tusentals skor
lådor och jackor omkring sig
skräp från två decenniums samlande
och man känner efter om man minns
hur det kändes att vicka
med tungspetsen på de lösa mjölktänderna
om man minns det gulaktiga ljuset i kylskåpet
doften när pappa tjuvrökt i kaminen
pirret i ryggen när man går upp för trappan
ensam sent efter mörkret.

Jag vet inte
om det fortfarande står skelett på trappan
när jag somnar om kvällen
jag vet inte
om det rullar omkring tunga saker på vinden
om natten
som det brukade göra.

Sedan sliter pappa upp dörren till köket
och vrålar ”jag har köpt vin till dig och lagat fläskkarré!”
Många karréer har han stekt
för när jag kommer hem
får han äntligen någon att äta kött med
den sista dottern
som ännu inte värvats
av vegetarianernas sektlikanande samfund.
Jag ler och kniper käft
om att jag nu för tiden föredrar kaninmat.

Vi tittar på Så ska det låta
och äter Ahlgrens bilar och salta pinnar tills vi mår illa
och verkligheten
verkligheten
verkligheten
kommer närmare
med granarna
och isen
och den dödstysta fjorden
som stiger upp ur sin fåra
mot det slitna huset
dränker oss i tystnad
och en vag känsla av sorg
över drunknade fiskare och stenhuggare
deras lik på fjordens botten
klär oss i allt det vi inte kan ta på.

Det finns så många omärkliga rörelser här
så många vibrationer
som endast den tredje punkten i pannan vittnar om.