Älska det stora, det ädla, det upphöjda.

Kärleken vet ingen skillnad mellan det

högsta och den lägste, som vill bära sitt

namn med ära.

Passionen kan varken bli älskad eller andas,

så länge man föraktar sig själv.

Den vill leva utan ringaktande ord, som får

den stoltaste ros böjd till marken,

såsom en vissnande höst.

Människan, i villans ögonblick, föraktar och trotsar,

tills den omutlige väktaren

börjar tala.

Känslorna blir den upproriska viljan övermäktig

och sätter aspens darrande löv i rörelse.

Först som en lätt ljudvåg, från läpparnas

svaga fläkt.

Detta visar sig vara hennes samvetes vittnesbörd.

Inom Kärleken bor en makt som förråder henne,

som blott bidar sin tid för att tala.

Begär ej ett lugnt bo av ett sökande folk.

En gång undsatt till livet, är detta ej nog!?

Nej, enbart åter befriad av Kärleken ger

Upprättelse och seger.



Britt Gustavsson