varje vardag ser jag dig.

du kliver på
en station efter mig
och du kliver av
en station före.

bussen
för oss mot olika mål
varje dag.

din plats vid fönstret är alltid din,
ett säte framför mig.

så många gånger jag tänkt luta mig framåt
och bara fråga;
vem är du?

men alltid samma resignation i sista stund.

en morgon gick du aldrig på vid din hållplats.
ensam satt jag där bland alla främmande människors
välkända ansikten och röster

ensam, var jag
utan dig
fast att vi aldrig växlat ett ord med varandra.

till min lycka såg jag dig nästa dag på bussen.
du log igenkännande mot mig,
och jag, jag bara njöt
av att befinna mig i vår underbara tystnad!